Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
sedan franska, var så öfverväldigande, att ett rent svenskt språk ej
ens existerade; det var ej nog att låneord från utländska språk voro
i bruk i massa och öfverallt instuckos i modersmålet, som häraf
fick en mosaikartad prägel, utan hela satsbyggnaden blef osvensk.
Många af de citat jag anfört torde hafva härå gifvit talande
exempel. De la Gardies bref återspegla öfvergången från det halflatinska
talet till den halffranska jargoueu, konsistoriets ocli professorernas
skrifvelser beherrskas mest af latinets ordförråd, fraser och
satsbyggnad; det vore lätt att anföra ytterligare prof.1 Äfven tidens
bästa författare pä svenska vid universitetet, såsom P. Lagerlöf
själf, kunde ej undgå att inblanda talrika främmande ord eller att
bilda sin satsbyggnad efter den latinska syntaxen, och rätt ofta
händer honom i likhet med andra att midt i ett föredrag på svenska
falla in med satser på latin, så stark var vanans makt. En tydlig
utveckling till ett bättre skönjes dock under tidehvarfvets fortgång,
den berodde på, att modersmålet alltmer börjat tillvinna sig
uppmärksamhet hos både lärda och allmänheten. Stjernhjelm bröt upp
sin kungsväg för den svenska poesin och allt flere följde i lians
spår; det vaknande intresset för våra fornminnen sträckte sig
äfven till språket, Verelii och Rudbecks sträfvanden blefvo här ej
utan inverkan.
Den svenska predikstolen hade länge nästan ensam värnat om
det svenska språkets bestånd, men för dess renhet hade ej
predikningarna gjort synnerligen mycket, af det enkla skäl, att ordets
förkunnare själfva beherrskades af minnena från sin latinundervisning.
De på svenska utgående statshandlingarna togo icke heller under
lång tid synnerlig hänsyn till språkets renhet, först i Karl XI:s
dagar inskärptes från ofvan vikten af att vårda sig om en god
svenska. Det hedrar främlingen Schefferus, som så ondgjorde sig
öfver Rudbecks attentat mot latinets rätt att vara vetenskapens
tungomål, att han dock hade ögat öppet för modersmålets
berättigade anspråk och fann det skamligt, om den unge ädlingen ej
kunde uttrycka sig väl på svenska.2 Vida mer än genom kungliga
påbud eller enskildes uppfordran främjades dock språkets utbildning
och renhet genom den nya, friska och ursprungliga litteratur på
modersmålet, som såg dagen i Stjernlijelms, Lucidors och Columbi
m. fl:s arbeten; språket blef genom dessa ansatser allt rikare och
1 I teolog. fak:s remonstrationsskrift 22 febr. 1687 i Cartesianska
striden läses: »Så är doch bekant, hvad patronos recentior philosopliia till
veteris et. receptæ prejudice likväl haft jämväl af en del professoribus
facultatis philosopliieæ.»
2 Se ofvan s. 160—161.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
