Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
sauiuie Arrhenius var den förste att här gripa in, och vi ha nyss
sett, huru han afslcref betydliga belopp. Själfva den svage kanslern
De la Gardie, som till stor del framkallat alla dessa
missförhållanden, uttalade sig vid sitt sista besök den 27 aug. 1685 för en
dylik åtgärd, och tre år senare tog sig konsistoriet före att hos
hans efterträdare sätta i fråga, om ej både den ordinarie och den
e. o. statens fordringar kunde afskrifvas, efter man ändå aldrig
skulle mäkta att betala dem.1 Det förra var dock något starkt, ty
de ordinarie löntagarnes lagliga rätt kunde väl ej bestridas,
annorlunda förhöll det sig med de e. o. staterna som voro tämligen
godtyckligt tillkomna. Som nyss är nämdt afskrefvos ock skulderna
till de senare i ett drag år 1690, utan att man kan se, att
samtycke därtill begärts eller gifvits å högre ort. Utsikten lör de
ordinarie att utfå sina lönefordringar var naturligtvis mycket aflägsen,
då universitetets ekonomi länge stod på svaga fötter, och man kan
därför godt förstå, att de, som förflyttades från Upsnla, med oro
motsågo möjligheten, att deras rätt skulle råka i förgätenhet. När
Benzelius 1687 närnts till biskop i Strängnäs, var han angelägen
att få ut sin gamla lönefordran på 500 daler och lyckades äfven
utverka sig ett bref af den 2 aug. 1688, hvari konungen så godt som
befallde universitetet att betala honom, då penningar ej borde saknas
nu, sedan kronan till stor del betalat den kyrkotionde som den
under krigsåren tagit i beslag. För universitetet låg en verklig
fara i prejudikatet, ty det kunde locka alla dylika fordringsägare
att på en gång rusa till, och det var äfven obilligt, att de som
kommo först skulle få fullt, och de som anmälde sig senare få litet
eller troligen intet. Man parerade dock skickligt slaget genom att
förnöja Benzelii hustru tills vidare med 200 daler kontant och
samtidigt föreställa konungen, hvarthän ett fortgående på denna väg
kunde föra; och detta hjälpte, ty den 19 dec. 1688 föreskref I\.
Maj:t, att först när öfverskott förefanns vid ett års slut, skulle
dylika fordringar af ordinarie löntagare få gäldas, och då i lika
proportion till alla så att ingen gynnades på andras bekostnad.
På den förståndiga väg som Arrhenius inslagit, att afskrifva
värdelösa fordringar, syntes man sedan föga hågad att fortgå. Så
släpade man med sig aflidne ränt mils tar Hallenstedts skuld, ehuru
man väl visste att där stod ingenting att få, och lät e. o.
expens-kontots skuld alltjämt stiga liksom äfven akademiböndernas
restantier. Det var förgäfves, att räntmästar Kommel, understödd af sin
företrädare Arrhenius, yrkade på att något skulle åtgöras;
konsistoriet hänsköt saken till inspectores ærarii ocli lät Rommel tämligen
1 Kons. t. kanslern 18 nov. 1688.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
