Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
skade förskonas för otidiga ansökningar om förlängning i
stipendierna, och han meddelade 4 dec. 1688 för egen räkning, att
konsistoriet ej behöfde fästa något vidare afseende vid hans remisser om
stipendier, men redan den 13 febr. 1689 upplyste han, att han måst
frångå sin förra grundsats att icke rekommendera. Något senare
kom han dock på bättre tankar, ty den 22 okt. 1689 förklarade
han att det var alldeles tillräckligt, om förslagen till dubbla
stipendier insändes till honom, om de enkla ville han hvarken ansökas
eller frågas. Och år 1695 den 7 maj skref han till konsistoriet, att
han skulle gärna se, att han hädanefter blefve alldeles förskonad för
rekommendationer, samt förklarade uttryckligen, att han icke ville
att någon hans rekommendation skulle lända en bättre förtjänt till
prejudice. Men han fortfor i alla fall med sina rekommendationer,
och detsamma var förhållandet med konungen, ehuru denne kanske
ej alltid varit så belåten med de ansökningar som sändes till honom.1
Karl har dock alltid varit ifrig att ihågkomma familjer som gjort
honom tjänster under kriget. Välbekant torde i detta afseende
vara den välvilja ban visade sönerna af prosten Gasten Rönnow i
Åhus, soui en gång räddade honom undan dansk fångenskap. År
1679 hade ban befallt, att tre af dessa skulle hafva hvar sitt
stipendium å det höga beloppet af 200 daler smt, och kanslern ålade
konsistoriet särskildt att skydda dem för vexationer. De tyckas
dock ej hafva fått ut fulla beloppet under dåvarande klena
affärsställning, hvarmed konungen ej var riktigt nöjd, han lät ock
kanslern veta, att om några yngre söner till prosten ytterligare komme
till Upsala, skulle de ha lika stipendier med de äldre bröderna.2
Under periodens början ansågs det för gifven sak, åtminstone
vid universitetet, att de kungliga stipendierna voro afsedda blott för
ofrälse; adeln ansågs vara och var väl i allmänhet då för tiden
förmögen, men en jämförelsevis fattigare adel växte småningom
upp genom det ökade adlandet af tjänstemän i allmänhet, och man
kan därför ej förvånas att det börjar bli fråga om stipendiernas
bortgifvande äfven åt adliga ynglingar. Konsistoriet gjorde dock
motstånd, när kanslern år 1691 anbefallde en ung Granberg, son
till en adlad häradshöfding, och Svedberg framhöll två år senare
som rektor för kanslern, att om man villfore de ansökningar som
nu begynte inkomma äfven för adel, skulle de fattiga komma att
’ 1696 13 juni skref kanslern t. kons., att K. Maj:t mycket importu
nerades af stipendieansökningar, ocli han frågade, huru detta skall
förekommas.
2 Kanslern t. kons. 10 dec. 1680, kons. prot. 18 dec. s. å. och K. Maj:t
t. kanslern 31 juli 1685.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
