Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
kommer in om dörren, ocli Hasar som den ett stort hölass i värsta
åkeföre dragit hafver". Han slutar med att säga, att han icke
släpper kanslern, förrän denne välsignat antikviteterna genom
Verelius; sker det icke, "lärer Saturnus med sin hvassa lie i ett hugg
afskära antiq vitetern as lif i ett ögnablick, hvilket aldrig står till att
rätta". Naiviteten, glädtigheten, humorn och gammalsvensk heten i
förening med snillet gåfvo honom en enastående plats, hvilken än
rangen var på samhällsskalan hos den med hvilken han
sammanträffade, från den 115-årige bonden i Gamla Upsala, som med sitt
långa snöhvita skägg erinrade om "de gamle gudarnes konterfej",
ända upp till Karl XI själf.
Tiden vet dock att berätta om andra original. Den gamle
lärde botanisten och läkaren Johan Frankenius, som gick ur tiden
1661, var tydligen ett sådant. På sin kansler Johan Skyttes fråga,
om han gick sjuka flitigt tillhanda, svarade han torrt: "Jo när jag
bekommer goda medikamenter och gratos patientes"; om mannens
egenhet vittnar, att han gick i kyrkan med stöflar och klirrande
sporrar, samt att han befallde att han skulle i den dräkten svepas.1
Mer än en gång har läsaren gjort bekantskap med den något
underlige astronomie professorn Jonas Fornelius. Hans
själfsvål-diga program, oftast fulla af blodig satir,5 hafva säkerligen både
roat och retat hans samtida: vi hafva ock sett huru han 1670
använde sin skarpa tunga och en giftig karrikatyr på ett sätt, som
väckte stor förbittring lios Rudbeck och kanslern, och hur den
senare utbrast, att Fornelius "med sitt grassateridande och
natteskjutande bättre kanske tjänte vara i knektehopen än i publico
docendi munere". Grassationen tyckes varit honom kär, ty Lars
Roberg vet berätta,3 att han ej blott gaf studenterna frihet att gå
grassatim, utan själf ridit utför alla domtrapporna, dock, tillägger
Roberg, saktade ban sig sedan han vardt prost i Funbo (hvilket
skedde 1674). Och onekligen gör det ett eget intryck, att ban och
1 Uppgifterna om Frankemus äro efter Frondin och stamma från Lars
Robergs förkomna Collectanea. Dessa hafva äfven begagnats af P. .T.
Bergius i hans inträdestal i Vet. Akademien 1758, han säger att de då
tillhörde Joh. Gottsk. Vallerius. 1796 citerar J. G. Acrel dem i sitt tal och
uppger, att de då tillhörde en lektor Knös i Skara. Om Frondin citerar
dem ur första eller andra hand, har jag ej haft tid att utröna. Dessa
Collectanea om Upsala professorer i allmänhet äro väl att skilja från Robergs
ännu bevarade »Anteckningar om svenska läkare», 1—2, Ups. Bibi., X. 138—
134, hvilka senare dock sannolikt öst ur de förra.
2 Afd. 1, s. 107 och 136, not 2.
3 Frondin efter Robergs nyssnämda Collectanea; O. Celsius omtalar
ock historien i sina biogr, samlingar (Ups. Bibi., X. 201).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
