Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
ende, sora gjort det nästan till en nödvändighet för mig att vid
fortsättningen af min teckning af universitetets öden icke stanna
vid frihetstidens fall utan utsträcka den till Gustaf III :s död.
När universitetet hämtat sig från den första bestörtningen
öfver Ivarl XII:s plötsliga bortgång,1 kände det för visso som alla
andra en viss lättnad vid tanken, på att den efterlängtade freden
skulle omsider blifva en verklighet och krigets tunga bördor aflyftas.
Särskildt hägrade för dess ögon möjligheten af att göra en ända på
det attentat mot dess egendom, som Ivarl XII satt i gång genom
skatteköpen. Man kunde ock rent af hoppas att få dessa
skatteköp att alldeles gå tillbaka. Allt berodde på, om universitetet kunde
lyckas göra sin röst hörd under larmet af de talrika skiftande
intressen, som nu släppts lösa, och imder inbördes stridigheter
inom fyra stundom mot hvarandra kämpande stånd. Och den
öfvermakt, som frihetstidens till en början aristokratiskt utformade
regeringsvälde lade i den starka förvaltningshierarkiens hand, gaf
visserligen universitetet ej samma förhoppning om en oväldig och
faderlig behandling, som Karl XI :s stränga men rättvisa envälde
ofta tillförsäkrat det. Mycket berodde här på, hvilken af rikets
store som skulle komma att i egenskap af kansler föra
universitetets talan inför regering och ständer, och i detta afseende hade
det icke gått universitetet illa. Visserligen hade Ulrika
Eleonora, så välsinnad hon i öfrigt var mot universitetet, dock som en
äkta dotter af den själfrådige Karl XI redan d. 21 februari 1719,
utan att taga hänsyn till konsistoriets i konstitutionerna stadgade
rätt att upprätta förslag till kanslersämbetet, därtill utfärdat
kallelse, men hennes val kunde ej träffa bättre, än då det föll på den
kraftige och mäktige kanslipresidenten, grefve Arvid Horn.
Dennes tid som kansler blef dock ej lång, i det drottningen redan den
9 april skilde honom från rådsämbetet. Och däraf kom sig, att
Horns enda beröring med universitetet mellan det bref af 21 febr.,
hvari han underrättade om sin utnämning, och det af 10 april, hvari
han meddelade sitt afsked,2 blef, att han under kröningshögtidlig-
1 Eget förefaller, att i konsistorieprotokollen icke förekommer
något uttalande af sorg i anledning af konungens fall, ej ens själfva
händelsen finnes däri omtalt; vid begrafningen utfärdades program och
höllos fyra orationer.
2 Horns afskedande tyckes äfven i konsistoriet hafva väckt stark
rörelse. När detta skulle d. 10 april tacka honom för hans korta
kanslerstid, har splittring uppstått rörande formen för brefvets affattande,
i det man tvekat, om man skulle våga begagna riksrådstiteln; bref-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
