Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
sin tacksägelsesk rif velse till konsistoriet den 28 maj. Man erinrar
sig här ovillkorligen, huru äfven Bengt Oxenstjerna i tiden var
rektor illustris fyrtiotvå år tidigare än han blef kansler. Men
hvilken skillnad i karaktärens fasthet, arbetskraft, erfarenhet och
omdöme. Och Oxenstjerna stod då, trots hög ålder i, mannens
fulla kraft, Gyllenborg åter var i stort sedt redan en förbrukad man
och som personlighet sin föregångare vida underlägsen.
Gyllenborgs bildning och verkliga intresse för vetenskapen samt en lång
och som lyckosam ansedd verksamhet i egenskap af Lunds kansler
syntes dock vilja utlofva, att Upsala skulle i honom erhålla en
lämplig styresman. Han har dock icke kommit att motsvara de
förväntningar, som säkerligen mer än en gjorde sig vid valet af en
man med ett sådant föregående och som tillika omstrålades af den
glans som partichefsställningen skänkte. Hans personlighet var
icke smidd af det karolinska stålet och karaktärens svagheter ej
obetydliga. Om hans statsmannaegenskaper fäller tidehvarfvets
grundlige häfdatecknare den stränga dömen,1 att »hvarken den,
djupseende visheten eller den betvingande kraften eller den
okufliga ihärdigheten hade fallit på hans lott.. . hans egenskaper
voro mera ränksmidarens, folkuppviglarens, hofmannens». Och den
man, som tecknat Lunds universitets historia, säger, att med allt
erkännande af den ljusa och glänsande sidan i hans
kanslersverksamhet därstädes kan man icke sluta blicken till för dess dunklare
frånsida, ett visst flärd fullt äflande och ytlighet samt ett
äfventyrligt går-an-system ifråga om medlen, som blottar den sedliga
karaktärens svaghet, hvarför ock hans styrelse i Lund blef en
trogen bild af hans och hela Hattpartiets statsstyrelse.2 Enligt min
uppfattning stämmer den bild, som gifvits oss i dessa omdömen,
in med den, som framgår ur betraktelsen af hans verksamhet som
Upsalas kansler, endast att ålder, sjuklighet och aftagande krafter
ökat hans retlighet vid de konflikter, som här mötte, under det
på samma gång statsbestyren icke tilläto honom att här sätta
sig djupare in i förhållandena och följa dem med den
uppmärksamhet, som varit nödig. Partisynpunkterna hafva ock alltför ofta
förryckt hans blick, liksom de förvillat mången af hans samtida
beundrare.3 Jag låter handlingarna tala och läsaren själf döma.
1 Malmström, 2, s. 171.
2 Lands univ. hist. 1, s. 159.
3 Linnés uttalande om Gyllenborgs förtjänster (Fries, Linné, 2,
s. 314) och hans ord i kons:t 13 okt. 1768 (se det 1769 tryckta
protokollet, s. 60) göra honom heder, då han med rätta såg i Gyllenborg sin
välgörare. Men de bevisa i öfrigt ej mycket, de få, som alla Linnés om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
