Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
fatta sig med ärendet,1 i synnerhet när magistrar som sökt men ej
fått venia docendi besvärat sig hos honom. Från och med
Gyllenborgs kansleriat inträder häri en förändring, och däri ligger ej
någon tillfällighet, ty det hänger tillsammans med hela andan af det
nya statsskick, som med Hattarne slog ut i full blomning. Att
besvära sig öfver »förlorad lycka» ifråga om tjänster hörde därefter
till vanligheten på alla områden, och smittan trängde in vid
universitetet, där småningom äfven docenterna ville ha sina
förordnanden betraktade som tjänster. Tillfällen att klaga blefvo så
mycket vanligare som magistrarnas antal växte, under det
universitetsmyndigheterna och kanslern ej utan oro varsnade det
stegrade antalet af dem, som önskade bli ihågkomna. Hos bägge
verkade nog farhågan för att skapa ett litterärt proletariat, i alla
händelser hade man med en docentur väckt anspråk på framtida
befordran, som man ej såg sig god att sedan tillfredsställa.
Dessutom betraktade de ordinarie lärarna, särskildt adjunkterna, ej
alltid med välvilja dessa nya konkurrenter i fråga om inkomsten
af de privata kollegierna. Redan 1732, då åtta stycken på en gång
begärde venia docendi, men adjunkterna protesterade mot saken
såsom ländande dem till förfång, vägrade filosofiska fakulteten
att af dem antaga mer än en, Olof Hj orter, efter ban var behöflig
i A. Celsii frånvaro;2 och en sådan man som Nils Wallerius fick
vänta i mer än två år till. Följande år erinrade Cronhjelm fakulteten
(4 okt. 1733) i anledning af att en och annan anmält sig önska bli
docent, att ban fann betänkligt att detta beviljades; adjunkterna
och de docenter, som funnos, kunde vara fullt tillräckliga.
Följden blef, att Johan Ihre, trots att fakulteten lifligt erkände hans
på utländsk resa förvärfvade lärdom, fick afslag, då ban begärde
docentur.3 1736 protesterade tre af filosofie adjunkterna mot
tillskapande af flera docenter; och uppfattningen hos de akademiska
myndigheterna och andra förblef densamma, äfven då en annan
gjorde sig gällande hos Gyllenborg.
Det är från 1742, som omslaget visar sig i kanslerns
uppfattning. Magister Karl Clingenberg hade begärt en docentur, men
fakulteten afstyrkte särskildt på clen grund, att docenternas antal
1 I odateracl skrifvelse (säkerligen nov. 1723, orig. i R. Ark.) till
kanslern berör filos, fakulteten, att han för någon tid sedan gjort A.
Winbom och J. Brismaii till magistri legentes. Af de 39 docenter, som
jag anträffat intill 1742, då kanslern bifaller Clingenbergs begäran om
docentur, synas de flesta ha varit utan vidare kallade af fakulteten.
Om docentur för Ekerman gör kanslern hemställan 1727; d. 8 okt.
1733 afstyrker han att kalla flera docenter.
2 Filos. fak:s prot. 8 nov. 1732.
3 Anf. st. 8 okt. 1733.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
