Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
icke borde ökas öfver nödvändigheten. Gyllenborg sade sig väl
behjärta detta skäl, men som ban å andra sidan fann betänkligt,
om en inskränkning i docenternas antal kunde föra med sig, att en
kvick person icke uppmuntrades, och som Clingenbergs
kompetens vitsordats af fakulteten och denne hade ett särdeles kvickt
geni, fann han skäligt, att han finge sin begärda venia docendi.1
Samma år förekom tvist om en annan docentutnämning, hvars
för-lopp sprider ett godt ljus öfver den akademiska uppfattningen af
behofvet af själfva institutionen. Mag. Johan Amnell (sedermera
professor), som 1740 graduerats, hade samma år hos sin fakultet
anhållit om docentur i poesi, men fått till svar, att först sedan man
presidendo disputerat, ägde man anmäla sig som sökande af venia
docendi.2 När så Amnell 1741 efter att ha fullgjort villkoret ånyo
anmälde sig, blef svaret, att ehuru ingenting var att anmärka mot
disputationen och man gärna skulle velat villfara hans begäran,
lät det sig ej göra, emedan fakulteten önskade nedbringa det
dåvarande docentantalet af sex3 till ett ännu mindre, och att något
behof af en docent i ämnet ej förelåge, emedan såväl professorn i
detsamma A. Arrhenius som e. o. professorn L. Hydrén gåfvo
undervisning däri. Amnell, som haft stor omkostnad för sin
afhandling, klagade då hos kanslern, som infordrade fakultetens yttrande.
Denna svarade härpå den 12 nov. 1742, att dess beslut 1740
endast inneburit rätt att söka docentur, icke att få en sådan,
hvilket måste bero af omständigheterna, att dessa, hvad Amnell
angick, i dess tanke icke undergått någon förändring, därigenom att,
såsom Amnell påpekat, docentantalet efter P. Djurbergs
utnämning till lektor i Gäfle minskats till fem, men att nu, då Arrhenius
af svår sjukdom hindrades att sköta sin tjänst, förelåge verkligen
behof af en docent i ämnet, hvarför fakulteten aktat skäligt
bevilja honom den begärda docenturen.’1
1 Kanslern t. kons. 15 febr. 1742. Man har att ihågkomma, att
Clingenberg förra året tjänt sina sporrar genom sin häftiga opposition
på Wallerii disputation.
3 Först härmed tyckes fakulteten hafva infört, livad som sedan blef
regel, att en magister måste först presidera för egen afhandling, innan
han fick bli docent. Dittills hade det varit nog med
gradualafhandlin-gen, ja exempel saknas ej, att ieke-graduerade fått docentur, så M. [-Troi]lus-] {+Troi-
]lus+} 1735 på förord af ärkebiskopen och Hermansson, och en Arvid
Gradin 1736.
3 Hvilka de sex varit, är ej så lätt att bestämma, då docentlängd
ej finns för dessa tider. Att tre af dem voro P. Djurberg, O. Celsius och
C. Clingenberg, synes af det bref, som anföres i nästa not. De tre
andra voro väl Chr. Clewberg, O. lvumblæus och L. Kullin.
4 Det ovanstående efter fakult:s bref t. kanslern 12 nov. 1742
(Bih. 3, n. 129).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
