Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
sinne och snabba uppfattning. Detta starkt negativa drag i hans
karaktär har nog haft sin stora andel i, att hans
kanslersverksamhet ej blef lycklig för honom själf och icke så lyckosam för
universitetet, som hans gåfvor och erfarenhet gåfvo rätt att vänta.
Misstager jag mig icke, har här ock medverkat, att han trots djupet af
sina klassiska studier dock till en viss grad saknat humanitet i
detta ords vidsträcktaste mening,1 något som kan förklaras af
ofvannämda kritiska drag i hans karaktär, hvilket allt mera utvecklades
till ett pessimistiskt. En stolt och i det hela sluten man kunde ban
därför väl imponera, men ej vinna. Den största bristen i hans
karaktär var dock skyggheten för ansvar. Den uppfattning af
honom som statsman, som den störste kännaren af tidehvarfvets
historia uttalat med orden: »han saknade den beslutsamhet och
fasthet, som höfves den främste mannen i en styrelse, och när han
kvaldes af villrådighet, fann han en lisa i att klandra hvad andra
hade beslutat»,2 jäfvas icke, då man kastar blicken på hans
kanslersverksamhet. Gällde det att kritisera hvad andra gjort, att utkasta
ett betänkande eller en instruktion, åstadkom hans fint skurna
penna och tankedjup något som alltid var märkligt till formen, oftast
slående genom innehållet. Men när det kom till att genomdrifva
eller slutföra en sak, kunde han stundom rygga för ansvaret.
Uthållighet i arbetet var icke hans sak, han har själf erkänt det,3 och
han hade icke något af den djupa plikttrohet mot staten och
fäderneslandet, som kom de klassiska förebilder han så ofta citerar att
hellre stupa på sin post än vika. Hans plötsliga afgång från
kans-leriatet var nog också lika mycket en flykt från det sjunkande
skepp, på hvilket hans parti seglade, som ett uttryck af, att han
var utledsen på hela kanslersbestyret.
Ehuru de politiska förhållandena redan inom ett år kommo att
1 Anders Schönbergs omdöme väger här tungt. Han skref 1 okt.
1790 t. Lidén (Ups. Bibi., G. 151: m) om Höpken: »Han var till
inemot sista ären hård, ocli icke sällan obillig i omdömen om många de
mest förtjänte män, hvarom jag känner många bevis. Med sina stora
förtjänster var den herren för mycket intagen af sig själf.»
3 Malmström, 4, s. 449. Den villrådighet, som Malmström
påpekar, framträder nästan löjligt hos Höpken, då han skulle tillsätta en
adjunktur och tvekade mellan Er. Hydrén och O. Domey. Kedan
det att tveka mellan de två förefaller besynnerligt (möjligen hafva
hans partivänner anbefallt Domey, som alltid stod väl hos Hattarne),
än mer att ban förtrodde sin tvekan åt sin kanslerssekreterare och
bad denne sända ned till Ulfåsa alternativa fullmakter (Höpken t. J.
Arrhenius 28 mars 1763 i K. Bibi.). Hydrén blef dock nämd 5 april.
3 »Med mycken lust att tänka eger jag ingen aktivitet » säger
Höpken själf (De Geer: Höpken s. 0).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
