Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•482
kunde synas ocli huru förtjänte än medtäflarne särskildt
lingvisten Hageman voro, träffade konungen rätt, ty Svedelius var
otvifvelaktigt den rikast begåfvade. Sannolikt har Gustaf redan förut
haft sitt öga fäst på honom, eftersom han 1767 utnämde den
35-årige mannen, då docent i historia sedan 9 år, till e. o. adjunkt (första
gången som en dylik titel kom till användning). Christiernin
hade ock vid förslagssättningen framhållit, att Svedelius var känd
både som skald och talare, under det han om Palmberg, hvars
stora beläsenhet han villigt erkände, måste säga: »Nihil hic nisi carmina
desunt».
Hade det gått lätt för Svedelius att få platsen, gick det icke
så lätt för honom att få lönen. Det var nu visserbgen som vi sett
ganska vanligt, att en nytillträdande professor fick vänta länge på
sin lön, när företrädaren fått behålla den vid sitt afsked, men
nästan alltid var den nytillträdande förut adjunkt och hade då alltid
den lönen att påräkna tills vidare; Svedelius åter var vid tillträdet
blott e. o. adjunkt och således lönlös, och utsikten till
professorslönen var icke den bästa.1 Han klagade sin nöd hos kanslern, och
denne anhöll om konsistoriets yttrande. Detta i sin ordning
förklarade den 26 juni 1773, att ingenting stode att göra. Svedelius
vore ej värre däran än många konsistoriales, som under de sista 30
åren tjänat utan lön längre eller kortare tid, ja han hade den
fördelen att bestämdt veta, att ban om tre år skulle tillträda lön, hans
15-åriga docenttid gaf honom ingen rättighet alls att göra särskildt
anspråk på lön, universitetets ekonomi vore ock ansträngd.
Kanslern måste erkänna, att konsistoriet objektivt sedt hade alldeles
rätt, men han hemställde i alla fall (15 nov.), om icke ett
undantag kunde ske med hänsyn till Svedelii gåfvor och stora behof.
Ingen kunde väl, mente han, beskylla honom för öfverflödig
frikostighet med universitetets medel, men ban ville dock föreslå att
gifva Svedehus en gratifikation å 500 dlr. smt., prejudikatet vore
väl icke farligt, då en dylik kasus skulle bli ytterst sällsynt.
Konsistoriet gaf då efter och tillstyrkte anslaget samt äfven att
Svedelius skulle få behålla sitt af stipendier utgående arvode som notarie
i teologiska fakulteten å 120 dlr. smt., hvilket allt vann kanslerns
bifall.2
1 Förhållandet var ytterst tillkrångladt. K. Aurivillius, ehuru
professor LL. 00., satt mod poeseoslönen, efter hans företrädare å förra
platsen, teologen Ilessolgren, behöll densammas lön, så länge hans
teologiska lön innehades af Matliesii änka, hvilken d. 7 nov. 1772 fått dubbelt
nådar.
■ Kons. t. kansler 28 jan. 1774 och dennes svar 28 fehr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
