Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•582
(le för promovendis sak, sökte upprepade gånger bearbeta
kanslern i samma riktning. Med anledning af att denne begärt
upplysningar af honom i och för sin beskrifning af universitetet,
passade ban på att samtidigt med fakultetens skrifvelse söka stödja
denna med nya skäl.1 Han fann besynnerligt, att man kunde tala
om öfverflöd på magistrar samtidigt med att det klagades öfver
brist på skickliga informatorer. Skulle ej både präster och
ämbetsmän vinna på, att de förut tagit graden. Han sade sig ock
hafva gjort den iakttagelsen, att sedan antalet af magistrar efter 1764
reducerats, hade promotionerna som allra mest begynt förtalas
och vanhedras. Hvad fördelningen universiteten emellan anginge,
sloge dess orimlighet i ögat, om man betänkte, att Upsala icke
fick promovera så många, som gjort sig värdiga därtill, under det
man i Åbo saknade nödiga subjekter, ock där såväl som i Lund de
promoverade voro icke blott yngre till åren utan ock underlägsna
i kunskaper; det kade ju händt, att en, som improberats i Upsala,
följande år fick första kedersrummet i Lund. När promotionen
nalkades, förnyade ban sin hemställan. De, som nu aflagt examen,
voro 68, hvartill kommo några, som voro öfver sedan föregående
promotion; som dock icke alla anmält sig, stege antalet blott till
70, således endast 20 öfver den stadgade siffran. Skulle nu dessa
uteslutas ock detsamma ske nästa gång år 1785, blefve ju följden
den, att alla platser voro upptagna till 1788 års promotion, och att
således inga, som läste på graden under ären 1785—88, hade utsikt
att då få promoveras. Det vore väl alldeles orimligt, att Åbo, som
icke kade större studentantal än Västmanlands-Dala nation, för
hvilken han vore inspektor, fick promovera trettio stycken, under
det att af de tolf kandidaterna i sagda nation fyra till fem måste
uteslutas denna gång. Det kändes kårdt, om man skulle afråda
skickliga ynglingar att taga graden eller uppmana dem att söka sig
in vid annat universitet; ingenstädes i utlandet sökte man hindra
folk att taga graden, för egen del kunde kan icke se ringaste skada
af, att alla, som voro värdiga, finge taga den.2 Kandidaterna själfva
uppvaktade konungen med en deputation, men förgäfves, hans
åsikt förblef orubblig. Och den 24 maj 1782 förklarade ban, att ban
så mycket mindre kunde bifalla kandidaternas begäran, som ban
icke blott 1767 som kansler afstyrkt en dylik framställning, utan
ock sedermera som konung ständigt afslagit förnyade ansökningar,
»alltid på den grund, att missbruket af akademiska hederstitlar
och belöningar bereder deras eget förakt och mindre värde och för-
1 Mallet t. kanslern 26 okt. 1781 (Bill. 5, n. 30).
s Mallet t. kanslern 26 april 1782 (Bill. 5, n. 31).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
