Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•622
digt föremål för sin nådiga uppmärksamhet, igenkänna vi i detta
tänkesätt Gustafs vishet hos Gustafs son». Detta osmakliga
rökoffer kom den hetsige, själfkäre och republikanske Thorild att
utbrista: »Dessa lärde ... de krypa lägre än trälar. De säga till en
åtta års gosse, det är till en förnuftslös varelse, till en målad figur,
högtidligen, offentligen: Du har nedstigit under din höghet för att
höra våra oöfvade samtal. O! hvem ser ej Israeliterna med
guldkalfven.»1 Den vanliga naiva öfverdriften i Thorilds utgjutelser
hindrar icke, att man i sak instämmer med honom; rättvisan fordrar
dock att äfven omnämna, att Neikters därpå följande tal till
ungdomen var ädelt och värdigt.
Äfven vanliga latinska disputationsakter har konungen
öfver-varit, tre af Fant, en af Lindblom, en af e. o. adjunkten Tliorberg
och en af docenten P. Malmström; svårligen har han betraktat detta
som ett nöje. Så mycket mer var detta fallet med de svenska
tal-öfningar, som Lindblom, efter mönstret från Ihres tid, satt i gång
med de adliga studenterna i sin lärosal på skytteanum. Fyra gånger
har konungen bevistat dylika, vanligen sittande i ett inre rum,
medan kronprinsen och de bägge riksråden togo plats i själfva
föreläsningssalen. Den adliga ungdom, som deltog, måste, så ofta
konungens närvaro var väntad, styra ut sig i svart dräkt, kappa,
värja och chapeaubas. Det var ej ovanligt att se en preses på fjorton och
en respondens på tolf år, men det gjorde blott saken roligare, och
konungens närvaro satte lif i alla, likasom han fängslade enhvar
genom sin nedlåtenhet.2 Det var säkerligen Lindbloms afsikt med
dessa små skådespel att söka inbilla sig och andra, att han skulle
galvanisera nytt lif i den afsomnade adelsnationen, hvars
instiftelse så legat konungen om hjärtat under hans kanslerstid. Detta
mål vanns väl icke, ty tanken var dödfödd, men det måste hafva
gladt konungen att se den unga adeln, som han ansåg vara
framför öfriga klasser berättigad till högre statstjänst och ensam
värdig att omgifva monarkens person, uppfostras för sin stora
bestämmelse af en så habil lärare som Lindblom. Man kan därför godt
förstå, att han icke gärna såg, att adelsmännen börjat träda in i de
enligt hans tanke endast för ofrälset bestämda vanliga nationerna.
Det berättas ock, att när nationerna den 28 okt. samlats på
gusta-vianigården och uppställt sig nationsvis under sina kuratorers
ledning för att föreställas för konungen och kronprinsen, hvarvid
hvarje kurator öfverräckte förteckningen på sina landsmän, skall
konungen vid ögnandet på listan öfver Ostgöta nation studsat till, då han å
1 Se Atterbom: Svenska siare och skalder, 5, s. 254—55.
’ H. Mörner: Några glada och sorgliga minnen, Fahlun 1848, s. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
