Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•658
fiille. Blancl ynnestbevis, som Gustaf III vid förenings- och
säkerhetsaktens genomdrifvande hade måst bevilja ofrälsestånden, var
ett till förmån för städernas borgerskap, som tycktes hota de
akademiska privilegierna; ett kungligt bref af 28 april 1789 hade
stadgat, att universiteten och andra i städerna varande publika
inrättningar icke ägde antaga och skydda några kandtverkare för egen
räkning. Fråga kunde nu uppstå, om icke universitetets gamla
rättigheter till egna handtverkare voro härigenom afskaffade, och detta
var för detsamma icke en alldeles likgiltig sak, då ännu
handtverks-rörelsen i Upsala var så svag, att man i brist på egen fast
arbetarstam icke kunde vara säker på att få saker gjorda i rätta
ögonblicket samt väl och billigt. Konsistoriet gick därför den 11 juli 1789
in till kanslern1 och erinrade om, att ett kungligt bref af 22 dec. 1646
försäkrade universitetet om rätt att kålla en byggmästare, en
murmästare, en smed, en snickare och en glasmästare, hvartill sedan
kommit genom Karl X:s resolution 27 juni 1655 två bokbindare, och
genom stallets inrättning en hofslagare, dessutom hade
förhållandena tvingat att anställa en trädgårdsmästare, en
instrumentmakare och en gravör. Man kunde icke undvara dessa, särskildt vore
egen bokbindare och byggnadsarbetare oumbärliga, staden
förlorade ju ingenting på, att dessa voro skrifna under universitetet ock
lydde under dess jurisdiktion. Konsistoriet sade sig därför våga
antaga, att det kungliga brefvet af 1789 icke afsåg ändring i hvad
som hittills varit gällande, utan endast syftade på de missbruk, som
någon gång insmugit sig, i det man antagit äfven andra såsom
skräddare och skomakare,2 i hvilket afseende dock de andra
universiteten enligt dess uppgift torde felat än mera; på grund häraf vore en
kunglig förklaring nödig. Svaret dröjde länge, det afgafs först den
30 mars 1791.3 K. Maj.-t förklarade däri, att som universitetets
privilegier vore vida äldre än den resolution han utfärdat, och han
ingalunda hade för afsikt att upphäfva eller inskränka, hvad hans
glorvördige företrädare på tronen med goda skäl tillagt
universitetet, ägde detta antaga så många handtverkare som privilegierna
uppräknade och dessutom en trädgårdsmästare, en
instrumentmakare och en gravör, som alla voro nödiga för universitetets arbete
och behöfde en särskild utbildning för detta ändamål. — Man må
1 Bih. 5, n. 61.
2 Det är förvånande, att konsistorium talar om missbruk, då
Kristinas bref af 8 jan. 1635 medgaf det att hafva skräddare och skomakare,
och det själft åberopat detta bref i sin förklaring d. 9 okt. 1756 t. K. Maj:t
öfver stadens besvär.
J Bih. 5, n. 68.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
