Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•662
så torde väl numera stå fast, hvad samvetsgranne forskare redan
uttalat, att man nämligen öfverdrifvit den betydelse, som Gustaf III:s
tidehvarf och särskildt hans snillrika personlighet skulle haft för
universitetet. Den glans, som omstrålar vitterheten, vältaligheten och
de sköna konsterna i Gustafs tid, ban var ju själf sitt rikes störste
vältalare, en lycklig författare och fin konstkännare, har fått
åter-stråla äfven på vetenskapens historia under samma tid och där
fördunklat det verkliga förkållandet. Det var dock från frihetstiden,
som vår vetenskap tagit det rika arf, som spred ett sådant skimmer
öfver densamma i Gustafs tidigare regeringsår. Linné, Bergman,
Ihre, K. Aurivilbus och Melanderhjelm stammade alla från denna
äldre tid, och många af de män, hvilka sedan trädde fram ock som
lärare hedrade universitetet i Gustafs egna dagar, hade till ej ringa
del brutit sig sin första bana uncler ledning af de store lärarne från
den föregående tiden och under intrycket af deras personligheter
och undervisning. Den lärarestam, som kan sägas vara utbildad
i Gustafs tid och under intrycket af densamma, kan, trots de vackra
namn den erbjuder i Neikter, Boethius, Tingstadius, Thunberg, Fant
m. fi., icke mäta sig med den äldre, efter hvilken den tog arf. Ock
om den stränga vetenskapligheten icke uppkörde att anses som den
rätta grundvalen för och det säkra beviset på ett universitets
verkliga blomstring, var detta knappast en Gustaf III:s förtjänst, ty som
jag förut tillåtit mig framhålla, har han icke haft en klar eller riktig
uppfattning af vetenskapens allvar, utan här som annars skattat
för mycket åt den yttre formen ock dess glans. Hvad som slog an
på honom var sättet att uppträda, förenade sig härmed geni eller
åtminstone kvickhet, konst i framställningen och smne för den
moderna vitterheten var det än bättre; han ville modernisera
universitetet och gick däri så långt, att han betraktade som en
hufvudsaklig brist, att lärarne icke voro förtrogna med franska
språket.1 Därför tilltalades han mest af de yngre lärare, som han själf
nämt och som genom studier och framställningssätt, ledigt väsen
och kvickhet erinrade om den franska smakriktning, som för honom,
trots hans svenska sinnelag, utgjorde höjdpunkten af bildning. All
1 Det äx i detta afseende betecknande hvad Lindblom påstår, att
Gustaf III yttrat i samtal med bonom 5 dec. 1786: »Jag skall säga er en
brist, som jag dagligen märker här vid academien, professorerna kunna
icke riktigt det franska språket, icke ens till uttalet. Jag vill ha en man
hit, som jämte behöriga insikter äfven kunde detta språk och att
ungdomen finge af honom höra dess riktiga skick. Jag hör professorerna
understundom i sina lektioner citera franska passager, så att jag knapt
vet hvad språk de tala» (anfördt hos J. Sundblad: Bland kräklor och
mitror, 1886, s. 40).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
