Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställt honom, om akademihemmanen skulle betraktas som krono
eller frälse, samt om i senare fallet målet borde som ett
oeconomi-cum höra under konsistoriets afgörande och således vad öfver dess
dom gå till kanslern. Kungliga resolutionen härå af 18 februari
1747 löste frågan.1 K. Maj:t yttrade sig visserligen icke i denna
direkt öfver frågan om hemmanens natur, den ansågs väl vara länge
sedan löst genom 1723 års förordning om skatteköpen,2 men han
förklarade, att som Karl XII:s reglemente om universitetets stat
af 8 juni 1699 tillerkände detta rätten att till- och afsätta sina åbor,
så fann han såväl på denna grund som i anledning af de vid
hemmansdonationen förunnade privilegierna skäligt, att det tillkom
konsistoriet som ett oeconomicum att till- och afsätta sina åbor,
hvilket blott behöfde delgifvas landshöfdingen; besvär i dylika mål
skulle gå till kanslern.
Universitetets domsrätt utöfvades af dess bägge konsistorier,
det mindre fungerade därvid som första instans.3 Det oegentliga
i att medlem af Minus sedan satt i Majus öfver en sak, hvari han
deltagit i det förra, hvarpå konsistoriet redan 1679 fäst sin
uppmärksamhet, ehuru detta då icke ledde till något resultat,4
kvarstod ohulpet långt in i vårt tidehvarf. Det var Karl Gyllenborg
förbehållet att såsom kansler göra ett slut på detta missförhållande,
hvarpå han redan tidigare sökt fästa universitetets
uppmärksamhet. Genom hans försorg utkom det kungl, bref af 1 april 1742,5
hvilket reglerade, huru många skulle vara tillstädes för att göra
konsistoriet domfört, och som förbjöd någon att sitta i Majus öfver
mål, i hvilkas behandling han redan tagit del i Minus, hvaraf äfven
följde, att rektor icke kunde sitta i mål, hvilka han handlagt som
exekutor eller som han öfvervarit i Minus, dettas ordförande blef
därför hädanefter prorektor; slutligen medgaf brefvet, att i brist
på ordinarie bisittare adjungera i Minus räntmästaren,
bibliotekarien och adjunkter. Det sista föll konsistoriet så på läppen, emedan
däri låg en utsikt till lindring i det tunga konsistoriearbetet, att det
1749 gick in till kanslern och begärde, att adjunkternas
tjänstgöring i Minus skulle blifva obligatorisk; och ehuru aldrig någon
resolution föll i saken, tillät det sig att redan samma år besluta, att
samtliga adjunkter skulle aflägga domareed och så tjänstgöra." Det
1 Tryckt i Bill. 3, n. 139.
3 Se Del 2: 1, s. 445.
3 Om domstolsinstanserna so Del 2: 2, s. 8.
« Se Del 2: 2, s. 8.
> So Afd. 1, s. 137.
» Se Afd. 1, s. 229 och 202.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
