Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
skildrat,1 fick det, ehuru först efter två års väntan, en resolution,
som betryggade dess rätt att hålla så många handtverkare som
privilegierna medgifvit.
Å sin sida har universitetet några gånger klagat öfver, att
staden genom antagande af egna språkmästare gjort intrång i
universitetets rättigheter. Man ansåg tydligen all undervisning, som
universitetet hade att meddela, som ett monopol för dess räkning,
ja den var ju till och med inom sig själf ordnad efter denna
grundsats. Professorn ensam ägde rätt till offentlig undervisning, i den
ägde icke adjunkter och docenter att blanda sig, utan dessa fingo
nöja sig med att undervisa enskildt, och på samma sätt skulle den
moderna språkundervisningen vara ett monopol för språkmästarne.
Och K. Maj:t har, som vi nu få se, delat åsikten.
År 1761 den 26 juni gick konsistorium in till landshöfdingen
med anmälan, att exercitiemästarne bedt om skydd mot det
intrång, som stadsmagistraten gjort i deras rättigheter genom att
den 20 dec. 1756 hafva antagit i stadens tjänst en fransk och tysk
språkmästare samt nu nyligen en tvsk dansmästare Goldtafel,
»som skall vara en af de lindansare, som blott vid marknaderna
och promotionstiderna är tillåtet att sig jämte deras följe här vid
kongl, academien uppehålla». Då nu allt från akademiens
funda-tion inga andra exercitiemästare funnits än de som stått på
akademiens stat, ocli då landshöfdingeämbetet den 6 juli 1724
afslagit en Hoffmans begäran att få slå sig ned som dansmästare i
staden, hoppades konsistoriet på dess benägna hjälp äfven nu, i
synnerhet som dylika herrar säkerligen endast skulle blifva tärande
medlemmar i samhället, om de icke lyckades locka ungdomen till
sig. Det begärda förbudet blef också utfärdadt. Sex år senare
förnyade staden sitt försök att få egen språkmästare, i det att
magistraten 1767 antog en afskedad underofficer Antoine du Moitié
till språkmästare i franska och tyska, denna gång dock, som det
hette, för stadens egna barn. Denna önskan syntes ju ej obillig,
men landshöfdingen utfärdade ånvo förbud på den grund, att i de
städer, där akademier eller katedralskolor funnos, dylikt tillstånd
endast kunde gifvas af K. Maj:t. Du Moitié klagade hos konungen
vid dennes besök i Upsala i sept. s. å., och prinsen-kanslern
förhörde sig då i konsistoriet vid samma besök om dess åsikt.
Detta lade sig emot saken, emedan den vore ett intrång i den
akademiska språkmästaren La Bourdomiières privilegium, och denne,
som ännu tjänade utan lön, härigenom ofelbart skulle förlora sitt
bröd, emedan den andre undervisade för bättre köp; dessutom vore
1 Se Afd. 1, s. 205—206, och not 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
