Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
prinsens besök d. 13 okt. 1768. Han förklarade, att sedan
filosofiska fakulteten ökats, och alla dess professorer hade lika rätt att
fordra besked af examinandi, under det samtidigt alla vetenskaper
vidgat sina områden, vore det en omöjlighet för någon att vara
solid i alla vetenskaper, men då man skulle nöja sig med att vara
ali-quid in omnibus, blef enda följden att man icke var solid i något.
Sju år senare instämde en af humanisterna, professorn i
teoretisk filosofi P. N. Ckristiernin, i denna åsikt och med än
starkare ord. »Fakulteten» sade han, »har blifvit för stor et molé sua
ruit, det kan nu anses för större mönsterstycke att blifva en
fullkomlig philosophiæ magister än en doctor i de andra facultetema»;
han tillade, att den som grundligen lärt alla fakultetens
vetenskaper vore ett mirakel, ock att om han åter endast hunnit till ytan
i dem alla, så vore ban »för det allmänna ett onyttigt hjon».1
Christiernin tänkte sig dock icke någon fullständig uteliminering af vissa
ämnen. Detta har åter biskop Serenius i Strängnäs helt resolut
yrkat, han ville att promovendus icke skulle vara skyldig att
undergå examen för alla professorer, utan att när kan förutom
språken, som skulle vara obligatoriska, gjort väl reda för sig i vissa
ämen, skulle kan godkännas, och i hans magisterbref utsättas i
hvilka ämnen han fått betyg.3 Faktiskt hafva nog professorerna
också tillvägagått ungefär på, detta sätt i examen, i det att därest
någon varit utomordentligt skicklig i vissa ämnen, kafva de icke
gjort svårigheter att gifva honom betyg i öfriga. Melanderhjelm,
som ehuru matematiker, höll på att kandidaterna icke fingo visa sig
alldeles okunniga i öfriga ämnen, antyder, att i examen tillgått så,
som jag nämt.3 Emellertid var ämnesantalet betänkligt stort,
och det berodde ju helt och hållet på den enskilde examinatorn,
om han ville godkänna ofvan sagda förfarande. Man kan då godt
förstå, om studenterna i sin ordning icke utan oro sågo, när äfven
litteraturhistorien blef examensämne 1785. Då det glunkades om
att så skulle ske, skref den begåfvade Mathias Floderus till en vän,
att detta skulle göra alla som ville blifva kandidater galna i
hufvudet, och att det nu vore bäst att resa till Greifswald, där man
aldrig behöfde befara att bli kasserad.’1
I våra dagar kan man finna förunderligt, att icke professorerna
då hittade på att, sedan ämnenas antal vuxit så starkt, indela
dem i grupper och fordra betyg blott i ämnena för en viss grupp;
1 Se Bih. 4, s. 359—60.
a Bih. 4, s. 306.
■ Bih. 5, s. 121.
4 M. Floderus till J. Schröder 25 okt. 1784 (üps. Bibi., G. 262).
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
