Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
tetet. Linnés namn öfverstrålade alla andras, ej blott på grund
af hans originalitet och snille, utan äfven därför att hans
vetenskap talade till de stora massorna, men Celsius och Klingenstjerna
voro ej mindre snillen, ehuru deras arbetsfält endast var
tillgängligt för de invigde, och deras lärjungeantal därför relativt litet.
Ihre var då lyckligare, hans ämne kunde intressera flertalet, men utan
hans snille hade det nog ännu dröjt länge, innan den nordiska och
svenska språkforskningen hos oss tillkämpat sig ett
existensberättigande. Vid seklets midt bär ock universitetets vetenskapliga
arbete redan i mycket en belt annan prägel än vid tidehvarfvets
början. Det dogmatiska ok, som teologien i det längsta sökt
vidmakthålla, var brutet, och de klassiska språken voro ej längre
vetenskaperna par préférence. På alla områden erkände man mer
eller mindre vetenskapernas lika berättigande, vetenskapens
internationella art och forskningens frihet som förutsättningar för
vetenskaplig utveckling. Att så skett var naturvetenskapens och
de exakta vetenskapernas förtjänst, de hade burit dagens hetta och
sutto därför ock nu på visst sätt i högsätet.
Förunderligt är att finna, hurusom i jämbredd med denna
stolta vetenskapliga utveckling, som bort skänka universitetet ett
nationellt erkännande, går en stigande misstro ute i landet till
universitetet som bildningsanstalt. Visserligen var den stora
allmänheten lika litet då som nu kompetent att döma om en högskolas
vetenskaplighet, men något borde i dess ögon den glans betydt som
omstrålade många lärares namn. Men allmänheten bedömde
lärarnes vetenskapliga förtjänst efter de upptäckter den tyckt sig
göra om arten af de lärjungar som universitetet lämnade ifrån sig.
Att den försämring i kunskapskvaliteten, som säkerligen framträdde
hos universitetets lärjungar på 1760-talet och äfven långt
därefter, berodde i icke ringa mån på denna allmänhets egen falska
uppfattning af undervisningsfrågan och allra mest på tidsandans
olycksaliga inflytelse, och att universitetet själft bar minsta
skulden för de utropade missförhållandena, hvarken ville eller kunde
man tro, och så blef universitetet den egentliga syndabocken. Man
föreställde sig, att detta, insnördt i föråldrade former och lefvande
på gamla stelnade klassiska traditioner, hade öfverlefvat sig själft
och kunde betraktas som en möjligen i det yttre vördnadsvärd ruin,
men alldeles främmande för den moderna vetenskap som invigts
af de franska encyklopedisterna. Man förblandade ytan och
kärnan, om man ens för öfrigt hade det ringaste begrepp om
vetenskapens verkliga, inre och djupare kraf. Och dock var detta en tid,
då Linné ännu stod i sin mannaålders kraft, då Bergman var erkänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
