Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
universitetets medlemmar till ett offentliggörande af deras arbeten,
men dess fattigdom och äfven bristen på energi hos dess
medlemmar under vissa tider har inskränkt dess kjälp till ett minimum.
Det var en lycka, att Vetenskapsakademien nu trädde fram ock att
dess i Upsala bosatta medlemmar i dess Handlingar funno ett
organ för delgifvandet åt världen af diverse mindre vetenskapliga
arbeten.
Universitetet hade dock äfven ett annat sätt att stödja sina
medlemmar, åtminstone i deras förarbeten, som icke saknade sin
betydelse, nämligen att låta dem få taga sig en eller flera
amanuenser bland de studenter som åtnjöto s. k. dubbla stipendier.
Konstitutionerna liade förutsatt ett dylikt behof,1 och redan tidigt hade
Olof Rudbeck d. y. lyckats förskaffa sig dylik hjälp för sitt
olycksaliga filologiska arbete; 1731 förfogade han öfver ej mindre än fyra
dylika. Redan 1738 begärde Ihre att få tvenne för det svenska
lexikon, som kanslern grefve Bonde gifvit konom i uppdrag att
utarbeta; det dröjde dock till 1742 innan kan fick dem, men kan
tyckes ock sedan hafva behållit dem hela sin tid. De amanuenser,
som anställdes vid institutionerna (Celsius fick 1738 den förste vid
observatoriet, sedan tillkom den kemiske), betraktades till en
början som likställda med dessa så att säga privata amanuenser. 1749
fingo både professorn i historia O. Celsius d. y. och professorn i
filosofi N. Wallerius hvar sin amanuens, och 1750 juristen A. Berch.
På 1760-talet hafva juristerna Rabenius och Solander samt
orientalisten Clewberg också haft amanuenser, professorn i historia tyckes
kafva behållit sin långt in på 1770-talet.
Utsikten att få en förläggare för lärda verk var ingalunda stor
i denna tid; kretsen af läsare var inskränkt, och skulle ett arbete
hafva utsikt till afsättning och således kunna locka en förläggare,
fanns ej många fält att välja på. Skolböcker och
uppbyggelseskrifter lönte sig nu som alltid godt, historiska arbeten kunde betäcka
omkostnaden, möjligen gifva något öfver, kvarje annat arbete
medförde i regeln en risk, som förläggaren icke var så benägen att bära.
Däraf följde, att ett rent vetenskapligt arbete hade mycket svårt
att finna ett förlag, på 1720-talet klagade Johan Palmroot och
Erik Benzelius bittert häröfver.2 Härtill kom, att
förläggareverksamheten ännu var ytterst outvecklad i vårt land. En Linné kunde
1 Se Kap. 17: 6: 4.
1 Se Joh. Palmroots bref 1723 och E. Benzelii 1726, anförda i J. H.
van Seelen’s Propemtikon 1754, s. 7. Jfr Benzelii af Sylvan (senedan)
citerade ord, att de arbeten, som han låtit trycka, endast gjort honom
»pungren».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
