Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
413
»De dialectis linguæ svio-gotliicæ, 1—3, 1756—61, som bland
annat innehöll ordlistor frän Värmland och som sökte uppvisa
dialekternas vikt för ett etymologiskt utforskande af modersmålet. 1766
låg dialekt-lexikonet färdigtryckt. Dess förtjänst att vara vår
första och för 100 år framåt enda allmänna dialektordbok minskades
i hög grad däraf, att Ihre, som Noreen påpekar, »blott aftryckt sina
tryckta såväl som otryckta källor utan spår af bearbetning eller
kritik och till och med utan nödig noggrannhet vid renskrifning
och korrekturläsning, hvilket allt han själf i företalet ärligt
medger».
Det intresse för svenska språket, som Ihre och den af honom
bildade Upsala-skolan utvecklade, stöddes af den starka strömning
till modersmålets förmån, som bröt sig väg med Hattpartiets
framträdande, svenska vitterheten begynner ju en ny epok med Olof
Dalin. Helt naturligt var då, att allt flera röster höjdes för, att
svenskan skulle icke blott blifva undervisningens språk utan ock vid
universitetet träda i latinets ställe som vetenskapens. Mot det
senare kämpade universitetet länge med händer och fötter,1 och det
förblef regel, att latinet skulle vara disputationernas språk, men
vid föreläsningarna har svenskan småningom trängt sig fram, först
i de privata och så i de offentliga.2 Och äfven de kanslerer, som
varmt kämpade för latinet såsom vetenskapens språk, intresserade
sig för att modersmålet vårdades. Ehrenpreuss förskaffade 1754
Ihre den docent i svenska, om hvilken konsistoriet icke ville höra
talas,3 och Rudenschöld, som själf skref en ledig och korrekt svenska,
har vid två tillfällen tagit till pennan, för att utveckla sina åsikter
om modersmålets kraf. År 1755 utgaf han anonymt »En skälig
critique» etc. i anledning af Dalins öfversättning af Montesquieu’s
»Considerations», den lilla skriften vittnar om fint språköra och
makt öfver språket. År 1772 höll han ett tal i
vetenskapsakademien »Om svenska språkets art och nuvarande bruk», hvari han
ifrade för utrensande af främmande ord och för en enkel, klar och
naturlig stil samt uttalade sig mot onödiga nyheter i uttryckssättet/
I konsistoriet har lian erinrat om vikten af att tillse, det ungdomen
’ Se ofvan sid. 380 ff.
’ Se ofvan sid. 149—151.
5 So Afd. 1, s. 313.
4 Han opponerar sig särskildt mot att skilja preposition och
substantiv, såsom i uttrycket: »det uppsåt, som han beskylles för», en
vana, som nu börjat ånyo få starkt insteg. Eget är att se, huru nyheter,
som lian ogillar, sedan brutit sig väg; så förkastar han »tillägg» och
»bredare», i hvilkas ställe ban föredrager »tilläggning» och
»utförligare ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
