Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
finge lära sig att skrifva en ren och städad svenska,1 en dylik
anma-ning hade redan tidigare K. Maj:t själf (19 febr. 1768) tillställt
dåvarande prinsen-kanslern.
Aktningen för modersmålet växte vid universitetet i samma
mån, som man såg det skära lagrar inom vitterheten och i stora
vältalares mim utveckla hela sin styrka. Det är ganska betecknande,
att 1761 en J. Otter i sin gradualdisputation under Ekerman
»Sal et præstantia stili attici» säger, att svenskan icke står efter
andra språk på vältalighetens område, hvilket man kan skönja af de
skrifter, i hvilka »melliflua Tessiniana vis vel nervösa Iiöpkeniana
venustas vel urbanum Dalinianum sel» framträda. Våra
universitetsmäns styrka i att uttrycka sig på svenska är icke lätt att
utreda och värdesätta, ty deras produktion är ju mest skrifven på
latin, och skulle man bedöma dem efter deras uttalanden till
konsistorieprotokollen, finge man visserligen icke höga tankar om deras
svenska stil, de enskilda brefven gifva här någon ersättning, ty i
dem röra sig författarne friare. Linné har dock haft tillfälle att
visa, hvilka tillgångar språket besatt, och hvad originalitet och snille
i förening kunde åstadkomma i diktionen. Och efter som
tidehvarfvet fortskrider, utvcklar sig konsten att skrifva en ren och vårdad
svenska alltmera. Under Gustavianska tidehvarfvet blir den
allmän nog. Men det är ganska intressant att iakttaga, huru latinet
länge trycker på vårt språk och hämmar dess naturliga utveckling.
Man var så van att tänka på det förra, att det senare fick forma sig
efter det förras lagar. Man skulle väl icke tro, att då svenskan
redan firat sin triumf i det stolta och rena språket i 1734 års lag,
våra professorer icke också skulle varit mäktiga att tala en ärlig,
oblandad svenska. Men så har icke varit fallet, vanans makt var stark,
och det fordrades vida mer än en generations lifstid för att befria
språket från den latinska satsbildningen. Jag liar förut anmärkt,
hvilken vidunderlig svenska Olof Celsius d. y., den blifvande
medlemmen af svenska akademien, använde i sin ungdom äfven i ett
offentligt tal;2 sanningen fordrar dock det erkännandet, att han snart
visade sig i stånd att skrifva äfven en enkel och ren svenska, såsom
i minnestalet öfver P. Elvius 1749. Huru tungt man i allmänhet
rörde sig i början i den svenska dräkten, synes bäst af de
handlingar som tryckts i mitt bihang. Man ser där, huru talet ofta är
späc-kadt med latinska fraser, huru satsbildningen är latinets, och huru
1 Bih. 4, s. 328.
3 Del 2: afd. 2, 8. 305. Ur samma Celsii tal kunde flera godbitar
framplockas, så när han säger, att man såg Gyllenborg »börja redan uti
sin ungdom att gifva fotspår åt sina gelikar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
