Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
och Winbom själf tyckes under de fyra år han innehade
professuren hafva intagit en svagast sagdt neutral hållning, i det
åtskilliga disputationer under honom ogeneradt anslöto sig till de
nya lärorna, en och annan bekämpade dem.1 I sina föreläsningar
föredrog Winbom än F. A. Aepini, än F. Gentzkenii Metaphysica,
och i logiken använde han än sin företrädares P. Aurivillii bekanta
arbete, än Uddevallarektorn P. Ratkes 1722 utgifna logica.
P. Ullén, som 1736 tillträdde lärostolen och som mest gjort sig
känd för den energi, med hvilken han organiserade Mösspartiet i
Upsala och 1747 genomdref kanslersvalet i strid med Hattarnes
önskningar, var en man med det skarpaste hufvud, som med lätthet fann
sin väg i både politikens och filosofiens irrgångar. Ett föremål
för sina motståndares fruktan tyckes han genom klarheten i sin
undervisning hafva lyckats samla ungdomen kring sin lärostol, från
hvilken han förkunnade den Wolffianska lösningen af
världsförklaringens problem.2 Om lifligheten af studiet vittnar, att han presiderat
för 100 afhandlingar, af hvilka tydligen framgår, att ideæ innatæ och
harmonia præstabilita voro grundstenarne i hans filosofi. En af de
bästa af dessa var den, som J. G. Sleincour (23 år senare professor
i praktisk filosofi) 1742 försvarade pro gradu »De incertitudine
veritatum sine admissione idearum innatarum». Liksom företrädare
och -efterföljare såg Ullén i theologia naturalis filosofiens värdiga
afslutning, och det är väl detta, jämte att ban i sina afhandlingar
icke inlåter sig på något som faller inom teologiens område, som
förklarar, att han icke råkade ut för någon sådan behandling af
teologerna, som den hvilken 1742 vederfors Ihre och Anders Knös, då
den senare skulle disputera öfver sin ryktbar blifna afhandling »De
principiis et nexu theologiæ naturalis et revelatæ», jag hänvisar
rörande sistnämda tilldragelse till den teckning som förut gifvits.3
Ulléns efterträdare 1746 Nils Wallerius var en man med skarpt
hufvud, mångsidiga och grundliga studier och stor arbetsförmåga.
Han begynte som filosof och presiderade 1732 för en afhandling
af dylik art,4 troligen i afsikt att förvärfva docentur i filosofi,
men då detta icke lyckades, vände ban sig till fysiken, i hvilket
ämne lian blef docent 1735 och hvaråt han sedan i flera år äg-
1 E. Stenfelt angriper i sin disputation 1734 »De subordinatione
eaus8arum» den Leibniz-Wolffska teorien om Harmonia præstabilita
såsom oförenlig med människans frihet.
2 Se E. M. Fants minnestal 1789 öfver J. Floderus.
3 Se Afd. 1, s. 184 ff.
4 Jag har i Afd. 1, s. 49 nämt, att hans disputation 1734 De uno
et multis» undertrycktes, säkerligen såsom alltför Wolffiansk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
