Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
somliga följde Wolffianska systemet efter N. Wallerii metod, andra
byggde på Locke’s, Bonnefs med fleres läror, ock att i spetsen
för de senare stod Christiernin, som var den förste att offentligen
undervisa i Lockianismen. I de akademiska strider som härur
uppstodo fingo de senare, säger han, öfverhanden, egentligen därför
att de gamla åsikterna saknade skickliga försvarare. I
Christiernin hade Lockianismen också fått en kraftfull och stridbar
representant, som lyfte det filosofiska studiet ur dess lägervall, men ock
hård-nackadt gjorde front mot Kantianismen, när denna under seklets
sista decennium trädde fram för att kasta Lockianismen öfver ända
vid universitetet. Länge stod dock den senare orubbad. Själfve
Daniel Boethius, som en gång skulle inleda angreppet på
densamma, visar sig i sin gradualdisputation 1773 under Christiernin »De
sensationibus gratis et ingratis» stå på fullständig Lockiansk grund,
och Neikter uppträder i sin gradualdisputation samma år under
Ihre »Cogitationes de historia ut philosophia per excempla» än
skarpare mot allt hvad idealister hette från Cartesius och till och med
Wolff. I talrika disputationer (något öfver 130 på de 17 år som
förflöto till 1793), hvilka ofta vittna om stor beläsenhet, förde
Christiernin energiskt Lockianismens talan. Hans föreläsningar
behandlade nästan ständigt Locke’s bekanta »An essay concerning human
understanding», hvilket dock ej hindrade honom att vid
undervisningen i logik, psykologi och metafysik använda Nils Wallerii
kända handböcker. Christiernins något oregerliga lynne, som bragte
honom i konflikt med än den ene än den andre af hans kolleger, förde
honom, som jag omtalat,1 också att som filosof angripa
matematikern D. Melanderhjelm. Harmen öfver anfallet grodde nog i den
senares själ, såsom man kan se af den definition, som han i sin
uppsats 1783 gaf på en professor i teoretisk filosofi, nämligen att det vore
en man »som lär som metaphysicus, att jag icke är en annan, att
en triangel icke är en cirkel. . . han lär också dem som dermed
vilja taga bort sin tid att disputera mot och med om ideis innatis».2
Ensidigheten i Melanderhjelms utfall slår i ögonen, och det var så
mycket orättvisare, som Christiernin trots all sin lust att disputera
icke var någon skolastiker af gamla sorten, utan en man som
ville komma till klarhet i filosofiens hufvudfrågor. Man har
därpå ett exempel i det försök som han gjorde i sitt rektorsprogram
d. 13 juni 1788 att öfvervinna den slående motsägelsen hos Locke,
att först göra människosjälen till en tabula rasa, som mottoge allt
sitt innehåll från den utanför henne liggande sinnliga verkligheten,
1 Afd. 1, s. 494.
s Se Bih. 5, s. 88.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>