Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-578
Vid universitetet har man tydligen betraktat denna företeelse
af minderåriga studenter såsom ett missförhållande, som ej stod
att hjälpa. Men man var ej alldeles blind för olägenheten, ehuru
vanans makt något aftrubbat uppfattningen af det oriktiga i
saken.1 Utanför universitetet har man emellertid fått ögat öppet för
missförhållandet. Uppfostringskommissionen föreslog vid sitt
sammanträde d. 10 mars 1750, att ingen som stått under enskild
undervisning, vare sig adel eller ofrälse, skulle få inskrifvas vid
universitetet, förr än han i den examen som konstitutionerna föreskrefvo
visat samma mogenhet, som de hvilka kommo från skolorna. Om
detta beslut kommit till universitetets kännedom, är ej bekant. Att
detta dock ej delade kommissionens tanke tyckes framgå af de svar,
som de olika fakulteterna afgåfvo 1744 på de tre
universitetskanslerernas förslag att skärpa alla examina, och däribland äfven
studentexamen.2 Ingen fakultet tyckes då hafva satt i fråga, att man
skulle examinera de minderåriga vid inskrifningen, och endast en
antyder möjligheten af en efterpröfning. Efter denna tid har jag
ej sett saken vara föremål för något försök till lagstiftning. I
sammanhang härmed bör nämnas, att det under tidens fortgång icke
blef så ovanligt, att ungdomar, till en tid åtminstone, vistades vid
universitetet, utan att låta inskrifva sig alls, troligen mest för att
så undgå alla de afgifter som hvilade på en studerande.
Christiernin påpekade 1792 i en skrifvelse till kanslern, att detta missbruk
på några år inritat sig starkt, och att det mest var de förmögnares
barn, som tilläto sig det.3
Af hvad nu blifvit sagdt framgår, att hvad vi kalla studentexamen
egentligen aflades blott af dem som kommo från läroverken och af dem
som betraktades som deras vederlikar, d. v. s. fattigare privatister,
som ej hade att uppvisa vittnesbörd af informatorer. För de förras
beskaffenhet skulle man ju hafva en viss garanti i utgångsbetygen från
gymnasierna; hade dylika gymnasister ett otillfredsställande sådant
eller möjligen saknade det alldeles, föll ju ansvaret för deras
antagande till studenter ensamt på universitetet, som ägde rätt till fri
pröfning. På bägge hållen hade felats i förra tidehvarfvet och
felades fortfarande i detta. Dock är det mera sällan, som man nu
hör universitetet beklaga sig öfver skolorna. Det har visserligen
1 Man ser ju så utmärkta män som bröderna S. och K. Aurivillius
1757 inskrifva, den förre sin tvåårige son Magnus (den blifvande amiralen
M. von Rosenstein), den senare sin ettårige son Per Fabian (den blifvande
bibliotekarien).
’ Framställningarna och svaren äro tryckta i Bih. 3, n. 132 och 133.
s Bih. 5, s. 211.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
