Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-606
oftare ser man varningar gifvas mot kortspel. Fall kunde ock
förekomma, som måste väcka häpnad och oro. En omyndig student
från Viborg, Kristian Lädo, hade år 1761 bortspelat till en Lars
Levin ej blott sina penningar utan ock sina lösören till ett
sammanlagdt värde af 2,304 dlr. kpt. Adjunkten P. N. Christiernin, som hade
Lädo under sin vård, drog saken inför rätta och fordrade strängt
ansvar på Levin därför att ban plundrat en minderårig, men sedan
det upplysts, att denne icke vetat, att Lädo var minderårig, och att
det egentligen var Lädo som yrkat på högt spel, blef domen belt
lindrig. Levin dömdes att, emedan det icke anstått honom att
dagligen iidåta sig på ett så högt spel »som 2 plåtars codille à l’hombre»,
böta 20 dlr. smt. till Nosocomium, och fick jämte Lädo varning för
konsistoriet; någon ersättningsskyldighet ansåg domstolen sig icke
kunna ålägga Levin, emedan tillräcklig bevisning ej förelåg.1 Det
var förmodligen denna tilldragelse som gaf anledning till, att
nations-inspektorerna i dec. 1763 på prokanslerns, ärkebiskop Troilii, befallning
varnade sina landskap för kort- och tärningspel. Oseden frodades dock
tydligen fortfarande, efter man finner, att när rektor d. 20 nov. 1769
uppläste för studenterna sitt långa strafftal i anledning af
maskerade studenters oskickliga uppträdande vid ett bröllop hos
änkefruprofessorskan Aurivillius, inflätade ban däri en lång passus med varning
mot det fördärf liga kortspelet, som förde till att man pantsatte
egen och andras egendom, lämnade räkningar, kosthåll och
kammare obetalta och tillika ådrog sig källareskulder, i det att dylikt
spelande aldrig kunde försiggå utan samtidigt drickande.
En mindre kostsam men högst vanlig och just ej så behaglig
osed var, att studenterna infunno sig maskerade i de enskilda
familjerna, då bröllop eller andra högtidligheter där firades. Seden
var tydligen gammal, åtminstone i hvad den angick bärandet af
masker, ty redan konstitutionerna af 1655 förbjödo studenterna vid
relegationsstraff att bära masker vid sina grassationer. Det
obehagliga oskicket tyckes dock i allmänhet inskränkt sig till, att de
förklädda studenterna vid dylika tillfällen vräkt ur sig mer eller mindre
passande glåpord och för en stund något stört festglädjen genom
sina besök; mera sällan kom det till något egentligt bråk, och man
får det intrycket, att tidens människor betraktade hela saken som
ett visserligen ej alltid trefligt men i det hela rätt oskyldigt
studentputs, som man för traditionens skull tolererade; man kan ej
1 Se prokanslern S. Troilii utslag 24 aug. 1761 (han tjänstgjorde då
som kansler) i vadet öfver konsistoriets dom. Af kons. prot. framgår, att
Christiernin förut tvingat Lädo att återställa 1,527 dlr. af de bortspelade
medlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
