- Project Runeberg -  Adalriks och Giöthildas äfwentyr / Förra delen /
13

[MARC] Author: Anders Törngren, Jacob Henrik Mörk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

wille hon förtro sig åt det hafwet, som warit för henne så
fullt af sorger. Aldrig wille hon mera hänga på lyckans
owissa nåd.

Hon utbrast med tårar i ögonen: Huru nöjsamma
hafwa icke mina stunder warit! Huru fort hafwa icke åhren
gådt, sedan jag satt min fot på detta skiäret. Om jag
intet märkt det träden flera gånger tappat och återtagit sin
fägring: Om intet de skiutande plantor påminte mig det jag
här förnött några åhr, skulle jag tro det jag aldraförst i går
stigit på denna klyfta. I stilla lunder, med hwilka jag så
ofta talat! I liufwaste marcker, der jag haft så många
nögda stunder. Unna min aska den fägnad at få hwila i edert
skiöte. Och du okända yngling, jag wet intet hwad oro du
förer med dig. Jag känner en ångest, som är mig obekant.
Mina ögon rinna: Mitt hierta suckar och jag wet intet
orsaken. Gå och fria mig från min ångest. Lämna mig åt
min förra enslighet och rolighet. Gå och fullborda det
stora öde, hwartil du synes wara född. Gå: Men det
synes som mitt hierta wille följa dig. Förgiät aldrig
Hilldur. Hon begiär ett rum i ditt minne. Mitt sinne
förespår mig den fägnad, at ännu en gång få se dig. Far
emedlertid wäl.

Suckar afbröto deras tal och de skildes med ängslan.
Och se huru lyckan leker med de arma dödeliga. Twå
hiertan, som legat under ett bröst och genom ödets stränga hand
blifwit så länge från hwarandra slitne, woro nu efter
många olyckor komne så nära tilsammans, men skulle ei få det
nöjet at utgiuta sig för hwarandra. Hialmars Barn
skulle ei denna gång få omarma hwarandra och blanda sina
tårar tilhopa. Blodet, som rördes, wille röja dem och det
klämda hiertat wille säga något; Men de förstodo intet hwad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:11:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adalrik/1/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free