- Project Runeberg -  Adalriks och Giöthildas äfwentyr / Förra delen /
17

[MARC] Author: Anders Törngren, Jacob Henrik Mörk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Min trofasta Foster-Broder, sade han; Skal du här
hafwa supit ditt sidsta farwäl. Man såg uti dig en liknelse
af de fordna kämpar, som segrade med ähran i bröstet och
styrckan i händerna. Du war det ei alla Kunga-Söner
äro, och tycktes ännu blifwa större. Men nu har du slutit
ditt ähros lopp och wräkes bland böljorna. Din
Foster-Broder lefwer, twifwels utan til nya olyckor och kan
hända han snart nog får omfamna dig hos Jallwadur. Och
du min wälmenande Foster-Fader: Du som warit så
oförtruten at upämna mig til dygden och ähran. Du som
har want mig at segra öfwer mig sielf. Så lämnar du
din Foster-Son i bekymmer öfwer sina olyckor och i
diupaste sorg öfwer din bortgång. Jag wet du war dödelig.
Ditt gråa hufwud lofwade mig ei at länge få niuta fruchten
af din mogna wisdom. Men ach! at du åtminstone fådt
dö uti mina armar. Jag skulle tackat dig för all din
kiärlek. Jag skulle försäkrat dig om min wördnad, som fölgt
dig uti grafwen. Jag skulle än en gång af din mun hördt
wägen til ähran och odödligheten, och tryckt dina sidsta ord
til en ewig ihogkommelse i mitt hierta. Jag skulle lagt
dina ögon tilhopa och dina ben i sin grift.

Under det han således klagade, kom til honom utur
buskarna en ähre-full man. De gråa hår, som swäfwade
kring hans axlar, witnade det höga åhratal, som han
öfwerlefwat. I sin hand bar han en staf, den han skurit af
en hassel, och hela hans klädnad war slätt och enfaldig.
Dock lyste ur denna nedrighet ett stort och Majestätiskt
wäsende. Åldren hade intet plögt några fårar i hans ansichte,
och han intet förlorat den minsta del af sin ungdoms
behagelighet. Hans kropps hydda såg ännu intet lutande til
jorden, och föttren swichtade ei under den tyngd de boro.
Der woro, genom åldren, fruchterna af en lång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:11:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adalrik/1/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free