Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skathällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKATHÄLLEN.
För första gången på rätt många år ha Kalle
Andersson och jag gått runt Byholmalandet. Vi döko in
i skogen, som verkligen är grön och gingo sakta
pratande de villsamma stigarna genom hyggena i havets
närhet. De få furor, som kristiden lämnat kvar, susade
som förut, men nu med ackompanjemang av vår
ungdoms småskog, som håller på att sträva mot höjden.
Duvor lyfte skrämda. Alla slags småfåglar lämnade
ängsligt sina bon för att leda oss på villospår. Men
vi ville inte skada någon levande varelse — knappt
myggen och flugorna, som svärmade omkring våra på
grund av den ovana vandringen upphettade ansikten.
Roddar-Kalles katt följer oss som en hund. Han
är sällskaplig och gläder sig åt att träffa oss i skogen.
Han följer oss jamande och vi jama förtroligt för att
övertyga honom om att vi äro välsinnade personer.
Men är han välsinnad? Han reviderar sitt revir av
fågelbon. Han är på jaktstigen och begagnar sig av
oss, av vår närhet. Och när vi slutligen närma oss
havet och komma i ofruktbar terräng, lämnar han oss.
Vi fortsätta genom den verkligt intensiva grönskan,
där endast den orangefärgade stigen bryter mot det
gröna. Men nej — den bryter icke, den har samma
valör som det gröna. Allt är en underbar harmoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
