- Nehej, den som sloge ihjäl alla resetalare å riksdagsmän å socialister å politikuskar, den gjorde en god gärning, sade Vesterman. Å militären kunne en ju göra te poliser som hölle ordning i Europa.
- Det där förstår inte Vesterman, som bara har Östhammars tidning, sade folkskolläraren högdraget. Låt nationernas förbund hålla på en tid, så blir dä rejäl ordning igen. Men de krigförande måste först få trötta ut sig. Sedan ingriper Nationernas förbund.
- Ja tycker att skollärarn har rätt, sade tullvaktmästaren.
- Va en tullare tycker å tänker dä hör inte hit. Å för räxten, vore tullen borta, så bleve dä möcke bättre i världen, d'ä mitt ord. Håll du dej te dina spritbeslag, som aldrig lyckas, vaktmästare, men lägg dej inte i världsordningen. Nej gubbar, dä mat, som folkena behöver, bara mat, så slåss di inte.
- Å upplysning, tillade skolläraren.
- Upplysning, va ä dä för lort? sade Vesterman. Dyra skolor har vi nog åv å te slut blir barna så lärda så di inte vill göra nåt. Nej mat skulle skaffas, å mat kan skaffas, när alla bonnknölar i hela världen har mat. Di svälter inte. Nej ta å plöj opp gaterna i varenda sta å sätt potatis å så å stå i å gör socialisterna te bönder, för dä ä dä enda di duger te, usslingarna. Å vi fiskare skulle sköta resten, för havet kan ingen fiska ut.
- Men tror Vesterman verkligen att krigena skulle upphöra om alla människor hade mat? frågade skollärarn.
- Visst i helsike! Den som ä mätt, han slåss inte för han orkar inte slåss. Så ä dä mä djur, å så ä dä mä människer.
- Vad vet Vesterman om djurena i det fallet, han som inte är lantbrukare?
- Vet? Vet! Jo d'ä just va ja vet. Som för exempel när ja köffte den nya tuppen år 72, ja minns 'et som dä hade hänt i jåns. Si den gamla tuppen började på å bli lat, så ja skickade ätter en sån där Bramaputterjäkel ifrån Norrtälje. Men dä ble ett liv må I tro! Han rök på den gamle tuppen å den ilsknade ju te ett slag å ble svartsjuk kantänka. Di sloss väl en styv timme å flög som tosingar över stuga å satt ihop mä klorna å skulle ha ut ögena på varandra förstås. Å te slut ble den gamle så trött å andfådd, så han la sej i gräset, å Bramaputter skulle väl gjort slut på 'en om ja inte hade skilt dom åt. Inte kunde ja ha Bramaputter i hönshuset, dä förstår sej själv, utan ja släppte in 'en i visthusbon för att den värsta ilskan skulle gå ur 'en i mörker å ensamhet å eftertanke.
Men en åv pojkarna, han som ä kapten nu, va så full i fan så han tog den gamla tuppen å släppte in te den nya fram på afton, när ja va ute mä sköta. Å så gnodde pojken sin väg bort på dans, för han va rädd för mej förstås. När ja kom in i visthusbon på kvällen så ble ja liksom haj, när ja feck si bägge tuppa ligganes på golvet mittemot varandra utan å röra en fena. Ja trodde rent di va döa bägge två.
Men så kom ja unnerfunn mä hur dä hadde gått te. I visthusbon stod en havresäck, å på den hade den nya Bramaputtern pillat hål å ätet tess dä inte gick ett korn mer i 'en. Sen hade han lagt sej förstås. Han var så mätt å full utå havre så han kunne inte slå ihop näbben utan låg å gapa som om han ville gala. Å sen, när den gamla blev insläppt så var han trött på slagsmål å gav sej te å äta i samma hål på säcken som den andra å åt tess han inte kunne gapa han heller.
Å där låg di bägge två fulla utå havre ifrån för te akter å gapade å kunne inte röra sej. Nehej mäster, när en ä mätt så slåss en inte! Har ja inte rätt, Engström? Ja, hör dä, skolmästarn. Dä kan Engström skriva om i tidningen som ett Guds under att inte bägge tuppa dog, så mycke havre di hade fått i sej. För han tar ju in märkvärdigheter också i Strixen?
- Var lugn för det, Vesterman!
