Var riktig pojke har bland sina kamrater ett ideal som han ser upp till med något av dyrkan och som han efter förmåga söker härma i ont och gott. Mitt var Figge Karlsson fast han bara gick i tredje medan jag redan knogat mig upp till fjärde avsatsen på kulturens pyramid. Figge kunde äntra kaltoppen på hamnens största fartyg och hans svordomar ägde en hög grad av vinnande naturlighet. Båda skulle vi bli sjömän och gjorde upp storartade rymningsplaner. Vi tjuvläste engelska i Svenssons Mästerskapssystem för att kunna tigga skeppsskorpor eller s. k. knallar av stewartarna på de engelska båtarna.
- Will you be so kind as to let us buy some bisquits, please?
Ibland fingo vi bisquits, ibland en spark.
Figge var äktare än jag - han rymde verkligen. Det blev en uppståndelse. Men efter ett par veckor fingo föräldrarna brev från någon hamn i Frankrike. Det brevet måtte ha varit övertygande, ty de gåvo med sig och insågo att det enda Figge dugde till, var sjöman.
Jag kom upp i femte och bodde i närheten av hamnen. En dag kom jag med mina skolböcker under armen och tog som vanligt en tur på kajen. En stor brigg höll just på att lägga till efter bogseringen uppför strömmen. En jolle firades ned och i den en ung man med sladden av en tross. Han rodde till kajen, hoppade upp och gjorde fast sladden kring en pollare eller i en moring, spottade och ropade utåt fartyget: Fast!
Han var iklädd stor slokhatt, röd flanellskjorta, vida blå tjäriga byxor och ruinerna av ett par smärtingsskor. Vid Gud, det var Figge Karlsson, mitt ideal, min bäste vän. Mitt hjärta stannade, jag ville rusa fram och ta honom i famn.
Plötsligt upptäckte han mig. Hans min uttryckte ingen överraskning, intet glatt igenkännande, utan bara likgiltighet blandad med förakt. Han hälsade inte, nickade inte engång. Men han spottade ut en brun stråle tobakssaft, som stänkte kring mina fötter, och sade:
- Jasså du går å pukar mä dina böcker än! Fy faen!
Varpå han tog ett tag i svångremmen, hoppade i jollen och rodde ombord.
