Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett ungdomsminne från min Harötid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag sade nyss, att Harön varit en fridens ljuvliga hemvist. Men en dag
blev den motsatsen. Gudarna välsignade nämligen våra stränder, ity att
ångfartyget Moscow, hemmahörande i Memel, strandade hos oss. Jag vill
gärna berätta litet detaljer om den strandningen, ty det händer mycket
ute i skärgården, vilkets verkliga innebörd aldrig blir uppklarad.
Strandar en båt, bli alla närboende fiender, därför att en strandad båt
naturligtvis tillhör strandägarna. Den lagen är nog mer än 2,000 år gammal
och ganska oklanderlig. Vad har en sån där båt här att göra när
kaptenen är så dum att han inte hittar mellan grynnorna? Vi skärgårdsbor
fråga bara. Förr i världen slog man ihjäl besättningen och tog lasten i
land. Nu skulle detta gubevars vara förbjudet och landsfiskalerna
komma och lägga sina näsor i blöt, men vad skedde inte under världskriget,
som för resten inte är slut än? Läs om den där tyska greven, som kallar
sig Havets Demon! Akta er för den! Han sänkte ogenerat en massa båtar,
sen han hade stulit deras konserver och deras champinjonvin - och för
resten lät han sin besättning jäklas med hajar. Han lät folket binda ihop
ett par hajar och släppa dem - eller band fast en tunna vid stjärten på
en haj och släppte honom. Nej - så gör ingen fin karl. Petter Lom och
jag ha kommit överens om det. Hajar äro också folk, höll jag på att säga.
Men om en båt strandar vid Harön och vi behålla lasten - strax komma
dumbommar och lägga sig i vår ärliga näring. Just nu när jag skriver
detta, fattas jag av en sund ilska.
Men jag skall försöka berätta med lugn. En morgon i november vid
sjutiden kom gubben Matts Erikson och väckte mig. Han skakade i hela
kroppen och sade: - Engström, sa han, dä står en båt på grund mellan
Måsskäret och Oskar Fredriksborg, sa han. Det var nämligen ett litet skär
som de hade döpt efter gamle kungen för att en Haröbo just på kungens
födelsedag hade skjutit tre uttrar från det skäret och sen kallades det
Oskar Fredriksborg.
Matts Erikson skakade och sade: Engström, kan jag få låna hanses
telefon, när den blir öppen? Har han sett ut genom fönstret utåt havet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
