Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moster Margret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOSTER MARGRET
Jag gick ut och undrade storligen över allt det nya jag fick uppleva
hos moster Margret. Men nog kunde hon ha visat mig sin flintskalle, då
hon visat mig så mycket andra märkvärdiga saker! Hon hade en konstig
bukig byrå med gyllene beslag och på den stodo små leksaker av porslin.
Det var gubbar som grinade så hemskt att man kunnat bli rädd, om de
varit större. Och kaffekoppar och fat med de underligaste figurer på.
Och i byrålådorna hade hon band och rosetter och dukar som luktade
rosor och lavendel. Och askar av porslin med de vackraste blommor och
fåglar och fjärilar på.
Det var som om byrån skulle ha varit full av sagor.
När hon visade det, varför kunde jag inte då få se något så enkelt som
en flintskalle?
Ja, livet var fullt av gåtor, men jag fick nästan dagligen löfte att få
deras lösning bara jag ville vänta tills jag blev gammal. Nu börjar jag
bli gammal, och inte förstår jag mera för det–-Inte har någon
berättat något som förklarar något? Ånej!! Det akta de sig för, de som ha
reda på saker och ting!
Jag förstod inte då, att moster Margret måste ha varit mycket fattig.
Hennes stuga var ovanligt liten och bestod av bara ett rum och kök. Jag
kommer ihåg att golvet var mycket knaggligt och fullt av kvistar som
man fick akta sig för. I ett hörn stod en underlig möbel, en pall vars sits
var urholkad. Det var en vällingbänk - de lärde få reda ut saken, ty jag
bar inte tid. Det finns i alla händelser ett begrepp bänkvälling. I ett annat
tickade en moraklocka allvarligare än någon jag senare hört klaga över
sekundernas flyktighet. Och minst tre gånger om dagen fylldes köket och
kammaren av den obeskrivligt suggererande doften av kornkaffe. Men
över det hela, över rummen och gården och det vackra landskapet låg
något oförklarligt som sitter kvar i min hjärna som en juvel bland
barndomsminnen, dunkla visserligen, men när det enda störande är en
timmerman som krupit ned på min rygg, får jag inte klaga.
Moster Margret dog - jag minns inte när, men jag måste ha varit
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
