Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPRÅNGMARSCH FÖR LIVET
- Han ä borta, svarade jag åtskilligt ångerfull och ganska rädd.
- Åja, ja träffar väl hornen å dek mä.
Och Lind störtade ut, åjande sig och pustande.
Smultrontiden kom, den härliga. En dag gick jag som vanligt på
banvallen inom Linds distrikt, då han kom körande med sin tralla och ett
tåg väntades. Han upptäckte mig, som just höll på att skatta mitt bästa
smultronställe, och bromsade.
- Hör du dett förjordade ormayngel! skrek han. Va har du mä mia
smultra å göra? D’ä mia, mia din uschlinge! Å nu har ja fått rea påattedu
ga mek fel elektris. Ja sulle ha hållit elektrisen i hännera, å du stöppa’n
i tjåken på mek, bara på rackarty. Går du här på bana en gång te så slör
ja ihjäl dek å dä kan du hälsa spektoren mä ifrå mek. Hadde ja ti, så sulle
ja gå å rallen å slö huvet å dek, din jävelonge! Hälsa spektoren mä dä!
- Ja plockar så mycke smultron ja vill, replikerade jag. Å kom hem,
ska Lind få mer elektris!
För säkerhets skull sade jag detta från höjden av staketet, bakom
vilket den skyddande skogen låg. Och Lind hade för resten inte tid. Han
knöt bara näven åt mig och trillade i väg på järnvägsspåret.
Jag vågade icke framföra hälsningen till min far, ty mitt samvete var
ju ej riktigt rent.
Det började talas konstigt i socknen om Lind. Det berättades att han
i sin tidigare ungdom inte varit riktigt klok, och att han stundom ställde
till förfärliga uppträden med sin hustru. Min far gick en dag till hans
hem och talade med honom för att utröna hans sinnestillstånd. En galen
banvakt är ju inte riktigt på sin plats. Men han hade skött och skötte sin
tjänst oklanderligt. Min far kunde ej se annat än att han var normal.
Men då de skildes åt, sade Lind:
- Ja vell bara säja te spektoren, atte Albet sa lätta va mia smultra.
Han kan hålla sek på dä andra gestrecket!
- Ja, men här plocka ju alla barn i trakten smultron på banvallen och
Lind plockar ju aldrig själv.
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
