Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ständig neutralitet - Ständig neutralitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 ADOLF HEDIN
af dem hvar för sig antaga, samt därefter 1817—1818 af
Spanien, Sverige-Norge, äfvensom Portugal biträdda Akt
angående schweiziska Edsförbundets ständiga neutralitet
förklara sig makterna »erkänna, att Schweiz’ neutralitet och
okränkbarhet och dess oberoende af hvarje främmande
inflytelse höra till hela Europas sanna politiska intressen».
Så vidt vi hafva oss bekant, har sedan dess blott en enda
gång något försök ägt rum att förmå Schweiz att utträda
ur sin neutrala ställning, nämligen när konung Carlo
Alberto 1848 föreslog ett off- och defensivförbund, hvilket
förslag eftertryckligt tillbakavisades af förbundsdagen.
När Belgien år 1830 ryckte sig lös ur föreningen
med Holland, gjorde stormakterna till villkor för
erkännande af den nya statens oberoende, att den skulle blifva
ständigt neutral. Härmed ville man så väl åt detta land
som »åt alla de stater, som omgifva det, förläna de bästa
garantier för lugn och trygghet>, såsom orden lyda i
London-konferensens protokoll n:o 11 den 20 januari
1831. I det frigjorda själfständiga Belgiens permanenta
neutralitet funno makterna nu det stöd för »jämvikten i
Europa och den allmänna fredens vidmakthållande»
(London-konferensens prot. n:o 27 den 20 december 1830),
som koalitionen mot Napoleon femton år förut sagt sig
söka, när den påtvang Belgien föreningen med Holland,
för att i själfva verket göra det sålunda förstorade
konungariket Nederländerna till ett avant-garde mot Frankrike.
Tillförene, under århundraden, ett af de stora europeiska
slagfälten, har det neutrala Belgien sedan snart sjuttio år
varit en fredsoas i krigsöknen.
Genom sitt geografiska läge, nationella frändskap,
kulturståndpunkt och det hos folken rådande
åskådningssättet äro de skandinaviska staterna i ej mindre mån
ägnade att, såsom ständigt neutrala, begränsa krigsfaran
och blifva en fredsgaranti för hela vår världsdel.
Den fredsstiftande inflytelsen af ett allt större antal
ständigt neutrala stater har varit föremål för de
interparlamentariska konferensernas uppmärksamhet, hvilka —
i Brussel 1895 och 1897 — sysselsatt sig med frågan om
upphöjandet till en uttryckligen godkänd folkrättslig
bestämmelse att, när en eller flera stater genom en
deklaration gifva öfriga makter till känna, att de antagit den
principiella, ständiga neutralitetens princip, det är dessa
makters plikt att besvara meddelandet med löftet att
respektera den sålunda deklarerade neutraliteten.
Senatorn Descamps — professor uti internationell rätt vid
universitetet i Leuven — framhöll å den interparlamentariska
konferensen 1897 vikten af en sådan, på förhand, ej först
vid ett krigsutbrott afgifven deklaration, såsom ock afses i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
