Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Försvarsfrågans öden i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 ADOLF HEDIN
fjärdedels sekel. Då jag nedskrifver detta, vet jag ej själf,
hvilken känsla hos mig har öfverhand, min beundran för
den finska folkrepresentationens fosterländska
beslutsamhet, eller den förödmjukelse jag känner såsom svensk.
En tredjedel mindre område, med mer än fjärdedelen
minskad befolkning, en tredjedel mindre krigsmakt —
sådan var den ställning som bekräftades genom fredsslutet
i Fredrikshamn. Den 15 maj 1809 föreslog i
konstitutionsutskottet öfversten friherre Baltzar Bogislaus von Platen
— samme man, hvilkens storverks, Göta kanals,
femtioårsminne vi i fjol firat — en allmän nationalarmering. » Uti
en tid,» sade han, »då Sverige inom mindre än två år
förlorat en tredjedel af sitt arealinnehåll, och denna
förlust ytterligare förstärkt en öfverlägsen granne, kan ej
samma militärinrättning, som gjordes uti Karl den XI:s
tid, under helt andra, bägge rikenas olika förhållanden,
anses tillräcklig.» Dessa ord visa nogsamt, hur själfva
tvånget kom att se frågan om en ny försvarsorganisation
i ansiktet. Men visserligen medverkade härvid också en
ny tids nya” idéer, den franska revolutionens. Man hör
en ny andas röst i förslagets första paragraf, som säger,
att »med svenskmannarätt följer den ovillkorliga och
oundvikliga skyldigheten att försvara svenska fosterjorden,
och det utan afseende på stånd eller börd». Det var den
allmänna värneplikten, som von Platen ville upplifva och
samla omkring indelningsverket såsom försvarets »kärna»;
han ville i själfva regeringsformen inskrifva sin
värnepliktslag; han ville införa militärundervisning i »alla offentliga
uppfostringsanstalter».
Väl föll hans förslag, som särdeles i bondeståndet
mottogs med förskräckelse, men det var ju ogörligt att
afvisa hvarje åtgärd till försvarsverkets upphjälpande, och
1810 beslöts ett s. k. förstärkningsmanskap om högst
50,000 man, att anskaffas genom värfning eller lottning,
hvaremot rot- och rusthållare fritogos från skyldigheten
att rekrytera 1 krig. Redan 1812 ombildades denna
inrättning till, hvad vi sedermera kallat, beväringen: från
20 till 25 års ålder skulle alla krigsdugliga, med vissa
. undantag, tillhöra beväringen, hvilken i krig kunde
användas dels att förstärka den indelta truppen, dels som
särskilda kårer. Olyckligtvis gjordes det undantaget från
värnepliktens grundsats, att den beväringsskyldige skulle
äga att genom legning sätta annan karl i sitt ställe. För
sakens »nyhets» skull, för att skona en ogynnsam opinion,
gjorde man detta undantag, som redan från början
nedlade ett vanmaktens sjukdomsfrö i den nya organismen.
Hvad man 1812 häftigt stred om, det kunde, nära femtio
år senare, 1859 års beväringskommitté förklara för ostridigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
