Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Försvarsfrågans öden i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 ADOLF HEDIN
hvilade på förutsättningen af Riksdagens bifall till en (f. ö.
alldeles onödig) grundlagsförändring, hvarigenom den nya
organisationen skulle få samma grundlagshelgd som
indelningsverket, samt att härordningsplanen ej var åtföljd
af förslag till afskrifning af grundskatter och
indelningsverk, ej heller af bestämmelser rörande öfvergången från
det gamla till det nya. Allt detta hade dock mycket väl
kunnat beslutas såsom villkor för den nya organisationens
trädande i kraft. Häri låg ej skälet till motståndet, utan
däri, att man förskräcktes, när man fick se
»konsekvenserna» af hvad man föreslagit, att man blef rädd för en
sådan utsträckning af den allmänna värnplikten.
Det förtjänar kanske att märkas, att n. v. statsministern
alldeles teg under Andra kammarens debatt.
Hvad skulle man fresta, sedan 1875 års föreslag
fallit? Icke utan stöd af uppmaningar och löften från
vissa håll, hvarifrån motståndet mot alla hittills
framlagda förslag utgått eller främjats, beslöt regeringen att
vid 1877 års riksdag göra ett nytt försök. Den framlade
en af yttersta behof påkallad värnpliktslag, föreslog
beväringsöfningarnas utsträckning till 62 dagar, proponerade
lindringar för rust- och rotehållare äfvensom en partiell
grundskatteafskrifning. Detta förslag hade ej dåliga utsikter
att, visserligen med ytterligare lindringar, gå igenom. Men
de, som hela tiden gjort personlig politik i försvarsfrågan,
lyckades hindra en för deras planer så betänklig utgång —
en sak, hvars inre historia mig veterligen ännu aldrig blifvit
offentligt omtalad, och till hvilken jag i ett annat
sammanhang torde återkomma. För dem gällde det framför allt
annat att bibringa ministären (hvars främste man nu åter
var friherre De Geer) ett nederlag. När Andra kammarens
majoritet ej ens ville antaga själfva värnpliktslagen, som
afsåg att utsträcka värnpliktstiden och ändtligen ordna
beväringsinstitutionen, dock utan utsträckning af öfningarna
— hvarom ett att annat lagförslag handlade — uttalade
friherre De Geer de bekanta, i hans mun mycket skarpa orden,
att han väl hört talas om skattevägran, såsom ett
partipolitikens medel, men aldrig om »försvarsvägran».
Denna förebråelse, från ett sådant håll, träffade så
kännbart, att landtmannapartiet fann sig föranlåtet att för
1878 års riksdag genom enskilda, af partiet godkända
motioner, framlägga förslag till försvarsverkets
ombildning. Med en redogörelse för detta förslags innehåll är
det af tvenne skäl onödigt att besvära eder, dels därför
att i det stora hela de kungliga propositionerna till
innevarande Riksdag därmed öfverensstämma, dels därför att
hela åtgärden var blott en demonstration. Andra
kammarens majoritet godkände förslagen, sedan de’ fallit i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
