Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Vårt fosterlands försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MILITÄRA FÖRSVARET 139
II.
För fyra år sedan saknades ej de som sökte påvisa de
vådliga felen i de urtima förslagen, men de öfverröstades
af lofsånger till den s. k. helgjutna härorganisationens ära
— en musik, i hvilken gudliga knektar och stridbara
präster efter officiella noter blandade samman personliga
injurier och politiska bibelförklaringar till ett lojalt och
fosterländskt, örondöfvande oljud. De män, som då
skymfades såsom den »radikala» partiyrans trälar, eller
såsom landsförrädare, hafva numera fått många
likatänkande, hvilka till och med äro ganska högljudda. Detta
skulle kanske kunna vid hastigt påseende räknas för ett
slags upprättelse, men i själfva verket synes det ej vara
skäl att fästa synnerligt afseende vid bundsförvanter, hos
hvilka välmeningen otillräckligt öfverskyler bristen på
eftertanke. Snarare tro vi, att de vänner af en verklig
härreform, som då sade nej, nu också skola bevara sin
betänksamhet och med oss uppmana att göra halt, att se
och tänka sig om, att ordna och draga nytta af hvad
man har, emedan eljest nästa villa varder värre än den
nuvarande.
För regeringen, krigsstyrelsen och hela det Sixtinska
kapell, som då var engageradt till dag- och nattjänst, bör
det åter ej sakna ett mindre behagligt intresse att jämföra
då och nu. Särskildt torde herr krigsministern känna
sig föga angenämt berörd af den allt allmännare uttalade
ringaktningen för och misstron till det urtima verket.
Dock, såsom de stoiska filosoferna sade, »den vise har
alltid tröstegrunder» — och den visdomen står honom
kanske bi.
Herr krigsministern har en gång, det var den 20
november 1892, yttrat sin mening om orsaken till våra
olyckor 1809, hvilken han trodde sig finna »i felande
organisation hos de stridande och till viss grad bristande
öfning». Denna förklaring röjer en förunderlig
obekantskap med både den speciellt militära och den politiska
historien. Det var ej hos de stridande, utan hos de från
Stockholms slott befallande, som »organisationen» var
bristfällig till hufvud och lemmar. Att envåldsmakt uti in-
och utrikespolitik var ställd till en galen kungs förfogande,
däri ligger skulden till olyckorna. En sådan erfarenhet
får ej glömmas bort, ett sådant orsaksförhållande får ej
bortförklaras.
Vid samma tillfälle uttalade hr Rappe sin förundran,
att man ej strax efter fredsslutet år 1809 »grep sig an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
