Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Vårt fosterlands försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MILITÄRA FÖRSVARET 145
stamsystemet och dess »trollkarlar» (de indelta soldaterna)
samt från både rent militärisk och ekonomisk synpunkt
bekämpa principen »länge tjänande soldater», men’ slutat
med att lofsjunga stamsystemet och att anklaga dem, som
stodo kvar på hans äldre ståndpunkt, att de tillhöra
dessa »omstörtningspartier», hvilkas »diktan och traktan
i alla land naturligtvis bör gå ut på, att alla länge tjänande,
för styrelsen och dynastien pålitliga soldater böra
bortskaffas».
Om man täckes taga äfven dessa »trådar» i den
svenska politiken i betraktande, torde beskyllningarna mot
de liberala och den liberala pressen, såsom förment
hufvudsakliga ansvarshafvande för arméfrågans »ömkeliga
historia» icke finnas vara tillräckligt motiverade därigenom,
att åklagarens morska ton fått ersätta skäl och bevis.
IV.
Det fanns här i riket för åtskilliga årtionden sedan
en öfverste vid namn Heyl, hvilken en gång var utsatt
för ett så märkligt äfventyr att han lika litet kunde
glömma det, som mäster Gert kunde glömma sin resa
från Haderslev till Kiel. Han gjorde nämligen besök hos
en tämligen ung löjtnant, och hvad då vederfors honom
beskref han med en af missaktning och förtrytelse
darrande Tröst: »Kan ni tänka er,» sade han, »jag kommer
in och får se honom, gamla karlen, midt på blanka
förmiddagen sitta och läsa i en bok!» |
Han, som föröfvade denna gräslighet, hette Fabian
Wrede — namnets ägare blef längre fram lika allmänt
aktad som allmänt känd i vårt land.
Det kom en tid, en mycket kort tid, dessvärre, då
den opinionen syntes vilja slå rot bland befälet, att
studierna böra fortsättas efter aflagd officersexamen, vi mena
den tid, då Hugo Raab var chef för generalstaben och
en af de ledande krafterna i föreningen Värnpliktens vänner.
Då hörde man äfven officerare, ej blott äldre, utan ock
yngre, med allvar begrunda och behjärta det mål, som
förehölls dem, att söka göra värnpliktsöfningarna till en
folkhögskola och att således bereda sig själfva till att
fylla en sådan uppgift. Men detta var en flyktig ljusning,
som länge sedan försvunnit.
Låt oss höra, hvad signaturerna Z. och C. härom yttrat:
10. — Adolf Hedin. IL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
