Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Vårt fosterlands försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MILITÄRA FÖRSVARET 161
grundlagen, att konungen vid alla befordringar fäste
afseende endast å förtjänst och skicklighet, men icke på
börd. Mer än åttio år därefter diskuterade man i
konstitutionsutskottet (såsom en reservation vid dess
dechargebetänkande år 1892 utvisar) det förhållandet, att »vid ett
af de värfvade regementena, nämligen Svea lifgarde,
samtliga officerare utgöras af personer med namn ur adliga
ätter, dessa må nu vara å svenska riddarhuset
introducerade eller icke». Hur många röstade för den anmälan
härom, som i utskottet påyrkades, känna vi ej; men af
de tryckta riksdagshandlingarna framgår att mot utskottets
afslag å denna framställning reserverade sig fyra af de
tio väktare öfver grundlagens helgd, som Andra kammaren
insatt i utskottet!
När man ej hunnit längre uti nit för upprätthållande
af en bland de viktigaste grundsatserna i ett
samhällsskick, som vill kallas konstitutionellt, så är det ej att
undra på, att de, som vare sig föröfva eller njuta fördel
af missbruken, försvara dem med en makalös oförsynthet.
För några år sedan utkom en skrift om Befordringarna
inom svenska armén, hvilken oförtydbart röjde på samma
gång ett, från rangordningens synpunkt, »högre» ursprung
och, från intelligensens synpunkt, ett upphof, som var
att söka mycket lågt. Mot anmärkningarna om den adliga
bördens faktiska vikt som befordringsgrund i strid med
grundlagen invände författaren — kanske utan minsta
aning om sin dumhets viktualievikt — att ju »bland de
43 majorerna äro — hälften ofrälse».
Det kan ej förvåna någon, att en artillerist, som
anlitar sådan kaliber mot den offentliga kritiken, skulle under
anmärkningarna mot hofofficerarnas företräde vid
befordringar söka och finna »alltför ofta samma orena
grund», nämligen »egennytta, popularitetsjakt, afund o. d.».
Det var också alldeles i sin ordning, att han påstod, det
hof- och adjutantstjänst, långt ifrån att vara skadlig, är
nyttig »och gynnsamt inverkande på de förutsättningar i
öfrigt, som hos individen finnas för att blifva värd
befordran».
Härpå gafs väl ett svar, då i fjol en f. d. officer, hr
S. Palme, föreslog och Andra kammaren godkände ett
tillägg till regeringsformens 48 § af innehåll, att officerare
i tjänst må hvarken kunna till hoftjänst nämnas eller
eljest till hoftjänstgöring användas, men det är lätt att
förutse, att denna enda opinionsyttring från
representationens ena afdelning, sedan denna med lätt hjärta kastat
bort det ena maktmedlet efter det andra och däribland det
viktigaste, då den »vingklippte» icke städerna utan sig
själf, skall blifva utan all betydelse, om den ej göres till
11. — Adolf Hedin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
