Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Sakkunskapen och det fasta försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MILITÄRA FÖRSVARET 167
en stor kraftansträngning för det fasta försvaret, har den
anspråk på att få veta, hvad — och inom hvilken tid
och till hvad kostnad — därmed skall vinnas, som kan
ingifva känslan af »förtroende och trygghet». Detta
problem är säkerligen så omfattande och svårt, att allt hvad
göras kan, för att åstadkomma den sakkunnigaste och
omsorgsfullaste pröfning däraf, också bör göras.
När man ser tillbaka till början af detta århundrade
och skärskådar huru försvarets angelägenheter under den
långa fredsperioden af mer än åttio år blifvit skötta, kan
ingen opartiskt dömande instämma 1 det från vissa håll
så ofta höjda ropet, att det är folkets representanters
egennytta, oförstånd och likgiltighet, som årtionde efter
årtionde låtit det förblifva i lägervall. Det är regeringen
och fackmännen, som ansvaret i främsta rummet och i
alldeles öfvervägande grad drabbar. När man erinrar
sig, att det var en enskild man som år 1809 först
uttalade den allmänna värnpliktens grundsats, som han
ville inskrifva i regeringsformen — att ett halft århundrade
därefter den kommitté, som den 30 maj år 1859, tre år
efter. Krimkriget. och i det ögonblick då det italienska
kriget utbröt, afgaf förslag »angående lämpligaste sättet
för beväringsskyldighetens fullgörande», kunde utdöma
den allmänna värnplikten och förklara friköps- och
legningsrättens bibehållande för själfklart nödvändigt — att
det var på Riksdagens, ej på regeringens initiativ som
ändtligen den allmänna värnplikten infördes år 1872 —
så kan man ej annat än komma till den slutsatsen, att
insikt och framsynthet saknats just hos krigsstyrelsen,
och att den i följd däraf ej lyckats att väcka folkets
intresse för försvarets angelägenheter, dem den själf
vanskötte. Men detta har sin förklaring och i viss mån sin
ursäkt däri, att den, lika väl som folket, lefde sig in i
föreställningen om ett tryggadt fredstillstånd. Under
sådana förhållanden har eggelsen till allvarligt studium
slappats: det är icke uteslutande personernas fel, utan
ock andra förhållandens oundvikliga verkan.
För blott trettio år sedan ansåg sig en svensk
befästningskommitté, som sannolikt inom sig slöt de bästa
krafter, landet då ägde, böra afvisa tanken på Vabergets
befästande, såsom en fullkomligt obehöflig åtgärd
(kommittébetänkandet, s. 26—27), och det dröjde, som bekant,
i mycket lång tid, innan den ändtligen trängde igenom
hos vår krigsstyrelse. Detta exempel, andra att förbigå,
kan tjäna till en för närvarande lämplig erinran därom,
att det förtroende, man begär af »landet», ej har
tillräcklig grund i det själfförtroende som våra militära
auktoriteter möjligen kunna hysa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
