Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - 1901 års härordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MILITÄRA FÖRSVARET 199
grundlag, »Constitutiones societatis Jesu». Det är
alldeles riktigt, icke blott hvad beträffar de första orden i
den definition, som där gifves, utan äfven med afseende
på den närmare utveckling däraf, som förekommer uti
det mycket märkvärdiga kapitlet om lydnaden, » Obedientia»,
ur hvilken utveckling jag skall be att få anföra några ord.
Det heter i detta kapitel, att »alla medlemmar skola
öfvertyga sig om, att de böra låta sig genom sina förmän» —
det är precis den nämnda generalstabsofficerens mening,
men här uttryckes den med »superiores» — »låta sig
genom sina förmän af guds försyn ledas, som vore de ett
lik, hvilket låter sig föras hvar som helst och handteras
huru som helst», och tillägges det, att denna lydnad skall
behärska »verkställighet, vilja och förstånd». »De
lydnadsplikten underkastade skola, så att säga blindt, förneka
hvarje mening och omdöme, motsatt förmannens.»
Om denna ohyggliga lärosats skall bli, såsom den
var inom jesuitorden, själfva normen för läran och
rättesnöret för uppfostran, så ber jag, att Riksdagen åtminstone
icke måtte inlåta sig på att skrifva till K. m:t om att
befälet skall få sig ålagdt att meddela de värnpliktige någon
medborgerlig uppfostran, utan att de hellre få nöja sig
med de begrepp om disciplin, om en hederlig svensk
ynglings lydnadsplikt mot läraren, som skall uppfostra honom
till att på ett värdigt sätt fylla sin plats i ledet för
fosterlandets försvar, att, säger jag, de måtte få nöja sig med
de begrepp om disciplin, som de själfva på annat sätt
kunna förvärfva. Ty det finnes, herr talman, ett annat
slag af disciplin än den, som läres af en del militärer —
gud bevare mig från att säga, att det är alla, långt
därifrån. Jag har denna vinter läst en skrift af en militär,
så lärorik, så vacker, så gripande, att jag säger, att, om
vi, som äro gamla, dugde till att föra ett gevär, kunde
vi med nöje ställa oss under den unge mannens befäl.
Läran om den blinda disciplinen, hvarom jag nyss talat,
den drifves af de riktigt rättrogna. Men, som jag sade, det
finns en annän lära om disciplinen. Må regeringen
vidtaga sådana åtgärder, att det blifver den läran, som kommer
att befästas i våra unge mäns sinnen och hjärtan.
Det hände en gång, det är nu åtskilliga år sedan, då
man i Frankrike debatterade den lag, som slutligen efter
mycket långa förhandlingar fick namn af rekryteringslagen
den 16 augusti 1872, att bland de många militärer, åt
hvilka ordet gafs, en fanns, som därvid angrep läran om
den passiva lydnaden. Han sade: »här uti detta
kommissionens betänkande, som ligger före, här skiljer man
mellan lydnaden mot förman, hvilket är den militära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
