Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - 1901 års härordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 ADOLF HEDIN
vidare till: »Marschvändningar och — sedan vapen
anlagts — handgrepp med hvarje ryttare enskildt.. Där
läser jag t. ex. — med förbigående af något, som står
förut — följande: »Därefter kommenderar instruktören:
»Två steg framåt marsch», hvarvid flygelkarlen marscherar
med bestämdhet fram 2 steg och gör halt, hvarpå hans
enskilda ställning ånyo omsorgsfullt granskas. Jag gör
alldeles orätt mot det följande, om jag hoppar alldeles
öfver det; här i tredje öfningen heter det: »Ryttaren skall
härunder» — jag vet icke hvarunder — »vinnlägga sig om
att intaga den bästa möjliga hållning: han uttager fulla
steg och sätter hela foten platt i marken utan stampning,
men dock raskt och bestämdt. Instruktören söker allt
fortfarande framkalla ett raskt fotskifte, i det ryttaren
tillhålles lyfta bakre foten» — har han bakfötter också? —
»i samma ögonblick, som den främre nedsättes och bör
själfva förflyttningen utföras med största möjliga hastighet.
Marschens långsamma tempo bör uteslutande vara en följd
af ett bestämdt markeradt uppehåll mellan hvarje steg,
hvarvid man söker vinna jämvikt och hållning genom
att med yttersta noggrannhet påpeka och rätta hvarje
begånget fel.» Det är icke något skämt detta, ty denna
promemoria, som jag hört en mängd folk skämmas så
förskräckligt för, den har en mycket hög auktoritet — jag
antar, att herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet icke känner till den, och det är egentligen
därför, som jag tagit den med mig — så att vi torde väl
ändå kanske få vidgå, att påståendet, att ett ohyggligt
pedanteri icke vidare förekommer vid
soldatundervisningen, det påståendet tyvärr är — mot herr statsrådets
vetskap och vilja — icke sant. Hvad skall ett sådant
tjäna till? Kunde det gifvas upp en något så när rimlig,
om än förfelad, mening i det, finge man icke säga så
mycket därom, men när det säges, att undervisningstiden
är för kort och att den måste ökas, för att man skall
få bättre tid att utbilda soldaten, oaktadt den ökade tiden
kanske komme att användas på detta sätt, då är det väl
ändå ganska mycket ursäktligt, att vi, som icke varit i
tillfälle att lefva oss in i den militära disciplinen, måste
säga ifrån, att vi platt icke begripa detta, därför att det
är vanvett.
Den militära disciplinen har under det sista halfåret
blifvit ett mycket populärt ämne i militära föredrag. En
ärad vän på stockholmsbänken karaktäriserade det mycket
riktigt i går, då han sade, att den definition på den
militära disciplinen, som en officer, hörande till
generalstaben, nyligen presterat uti en skrift, ingenting annat är
än en kopia utaf en sats, förekommande uti jesuitordens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
