Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Revision af krigslagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MILITÄRA FÖRSVARET 215
och lön, ådömd af domstol, och samma straff ålagdt en
tjänsteman af den myndighet, såsom förman, under hvilken
han lyder. De tvenne auktoriteterna i vår
förvaltningsrätt framhålla väl den skillnaden mellan den disciplinära
straffrätten och den straffrätt, som är lagd i domstols
hand och som Rabenius kallar den judiciella, Blomberg
den straffrättsliga, att den förre är inskränkt till vissa
»mindre stränga» eller »ringare» straff, men de synas ej
betrakta den omständigheten såsom utgörande giltig
anledning att därpå grunda utbrytning af disciplinära
straffbestämmelser från strafflagens område, eller deras
fastställande såsom omgifvet af tillräckligt allvarliga former,
när de behandlas som ett kungl. reglemente. Och hur
skulle väl dessa »ringare» eller »mindre stränga» straffen:
böter, suspension o. s. v., som förekomma uti
instruktionerna för ämbetsverken, där kunna äga en så skiljaktig
karaktär mot hvad de förete i 25 kap. af allmänna
strafflagen, där vi återfinna dem? För öfrigt kan det
naturligtvis hända, att måttet å ett straff enligt 25 kap.
strafflagen blir ringare än det af ett kollegium enligt
disciplinstraffreglerna i dess instruktion en tjänsteman ålagda
bötes- eller suspensionsstraffet. Och ett af dessa
disciplinstraff, nämligen varning — som ej får öfverklagas är
så till vida värre än något af de ekonomiskt kännbara
straffen, som själfva möjligheten af upprättelse är den
däraf drabbade beröfvad! Då möjligheten af ett orättvist
beslut om varning ej är utesluten, gör detta i vår
lagstiftning sällsynta förbud, att varningen, som ju synes
vara det lindrigaste, kan under omständigheter synas den,
som däraf träffas, vara det värsta af hela denna kategori.
Och med alla de anförda förhållandena i minne frågar
man sig: hvar gifves det väl någon skymt, något sken
af rationell grund för afsöndrandet ur strafflag och
hänvisande till annan legislatorisk behandling än enligt 87 §
regeringsformen af straffrättsbestämmelser, som dit
rätteligen höra så visst som någon rad i vår allmänna strafflag?
Och svaret måste blifva: ingenstädes att uppdaga.
Det är visserligen ej ovanligt, att lagbestämmelser
för ett rättsområde meddelas dels genom lag stiftad af
K. m:t och Riksdagen samfälldt, dels af K. m:t ensam.
Men detta förfarande har en helt annan orsak och ett
helt annat syfte: man nedlägger i lagen ämnets stora,
väsentliga hufvudbestämmelser och låter lagen i afseende
på oumbärliga men underordnade detalj- och
verkställighetsföreskrifter hänvisa till en administrativ förordning.
Därmed kunna vissa fördelar vinnas, såsom att lagens
innehåll blifver mera öfverskådligt och föreskrifter i
förordningen lättare ändras, när omständigheterna det påkalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
