Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära försvaret - Ett försvarslån?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MILITÄRA FÖRSVARET 243
2) att ett försvarslån i fredstid, efter en nära 90 år
lång fredsperiod, då ej heller andra svåra kalamiteter
hemsökt och utmattat vårt land, skulle gifva anledning till
en åsikt om våra tillgångar och vår statshushållning, som
kunde lända oss till men, när vi en gång behöfva ett
krigslån.
Krigslån — utbrister N. D. A. — hvilket »lättsinne»
att vilja uppskjuta försvarsåtgärder tills kriget kommer!
N. D. A. vet dock mycket väl, eftersom det just säges
i denna vår artikel, såsom i flera föregående artiklar,
att vi ej tillstyrkt uppskof, att vi yrka att
försvarsåtgärderna, för hvilka N. D. A:s patroner vilja låna, skola i
det ögonblick, då de blifvit färdiga, vara fullt betalda med
anvisningar år för år på våra skattemedel. Och att det
med en sådan finanspolitik i fred blir lättare att vid ett
krigsutbrott få låna, utan att nödgas betala så ruinerande
räntor som Spaniens och Turkiets, utan att behöfva
pantsätta statsinkomster eller en provins under en med landets
suveränitet oförenlig, främmande kontroll eller rent af
förvaltning — det är så lättfattligt, att N. D. A. väl ej kan
undgå att begripa det.
Är det verkligen N. D. A:s mening, att vid ett
krigsutbrott Sverige kan undgå att söka lån för att möta de
oerhörda utgifter ett krig kräfver, hur rustad man än må
vara? Då går N. D. A. längre än Gildemeister. Kanske
betyder det faktum, att under hela tiden från Allmänna
freden till 1866, således under ett halft sekel, blott ett
enda fall kunde angifvas, att en stat fört ett stort krig
med skattemedel (England—Orientaliska kriget) — kanske
betyder det något mer än okunnighet i den politiska
ekonomien, som Gildemeister nog exklusivt skyller på i
motsats mot N. D. A., dock medgifvande undantagsfall, då
krigslån blefve nödvändigt.
Men eftersom N. D. A. tror, att Sverige, när kriget
kommer, kan, vid nödvändigtvis fallande inkomster och
mångdubblade utgifter, reda sig utan lån, då spana vi
fåfängt efter den minsta gnista af förstånd i det påståendet,
att vi efter en exceptionellt lång, lyckligtvis ännu
fortfarande fred böra låna därför, att den utlofvade
inkomstskatten nu skulle bli förfärligt »betungande» för de
bemedlade, som började lofva 1892 och år 1901 fortsatt att
lofva. Nu motiveras lån med n. v. »ekonomisk»
stagnation och »nedåtgående statsinkomster», men få vi krig,
då behöfs ej något krigslån, förmodligen därför, att
blomstring då efterträder »stagnation» och statsinkomsterna
väl då blifva uppåtgående!
Det är med sådant jollrande nonsens N. D. A. skall
visa sitt berättigande att mot oss slunga ordet »lättsinne»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
