Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikesärendenas behandling - De ministeriella målen och unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 ADOLF HEDIN
Man måste ibland fråga sig, hvad regeringen tänkt
eller om hon tänkt någonting alls, när hon inlåtit sig på
internationella aftal, exempelvis Nordsjökonventionen 1881
och den Afrikanska konventionen 1890.
I följd af den förre framlade hon för 1883 års
Riksdag ett förslag till lag om straff för vissa »af fiskare i
Nordsjön begångna förbrytelser». Svenska regeringen
hade, såsom hon lockades att bekänna inför Andra
kammaren, icke den aflägsnaste tanke på, att Sverige borde
genom örlogsmän deltaga i utöfningen af sjöpolisen i
Nordsjön, bistå de svenske fiskeriidkarna, skydda dem
mot öfvergrepp, inhämta tillförlitliga underrättelser om
uppkomna konflikter, förvissa sig om hvar skulden låg.
Nej, att uppträda som ordningsmakt i Nordsjön, det
öfverlämnade hon åt andra, t. ex. sjötyrannen England; men
att i den svenska strafflagstiftningen införa ett nytt brott
och mot svenske fiskare ställa till deras konkurrenters
och hennes medkontrahenters förfogande åtskilliga
straffhotelser (böter, fängelse, straffarbete ända till 6 år), det
hade hon inga betänkligheter emot.
För den Afrikanska konventionens skull begärde
regeringen i fjol, att Riksdagen åter skulle hjälpa henne
att skapa ett nytt brott under namn af »oloflig införsel
af skjutvapen eller ammunition i vissa delar af Afrika»,
för hvilket hon ville stadga ett straffmaximum af 2 års
fängelse. Den konvention, åt hvilken härigenom skulle
från svensk sida gifvas kraft, gällde emellertid ej blott
förbud mot införsel af vapen och ammunition i den del
af Afrika, som ligger mellan 20” nordlig och 22” sydlig
bredd, utan ock en begränsad, ömsesidig visitationsrätt,
som de kontraherande makternas örlogsfartyg skulle äga
att utöfva uti Indiska oceanen, detta i uppgifvet syfte att
hindra sjö-slafhandeln. Konventionen berättigar den
kryssare, t. ex. en engelsman, som »öfvertygat sig om», att
å ett fartyg under 500 tons, förande en kontraherande
makts flagga, t. ex. den svenska, begåtts en handling
»innebärande slafhandel», att föra det anhållna fartyget
till närmaste inom området belägna hamn, »där en
behörig myndighet finnes för den makt, hvars flagga fartyget
fört». Därför förbundo sig ock makterna att inom
visitationsområdet låta sig representeras af »territorial- eller
konsulatmyndigheter eller särskildt utsedda delegerade>,
hvarförutom en internationell byrå skulle upprättas i
Zanzibar och med denna i förbindelse stående, biträdande
byråer i andra delar af visitationsområdet.
Det är alldeles tydligt, att svenska regeringen lika
litet i detta fall som i fråga om Nordsjökonventionen
ämnade taga del i, utan ville åt andra makter öfverlämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
