Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikesärendenas behandling - De ministeriella målen och unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTRIKESÄRENDENAS BEHANDLING 305
den diplomatiska gemensamheten skulle komma att
framställas från norsk sida, t. o. m. såsom ett
majoritetsprogram, har dock icke varit svårt att förutse på alla de
håll, där ej politisk förblindelse hör till yrket eller är ett
ståndsprivilegium. Man har ju, såsom H. E. Berner i
en i fjol utgifven broschyr, halft mellankoliskt och halft
ironiskt, anmärker, ej sett synnerliga spår af någon ifver
på svenskt håll att ersätta den svenske utrikesministern
med en unionell utrikesminister. Om tre år har ju ett
halft sekel gått till ända, sedan första unionskommittén
afgaf sitt förslag.
Af denna dåraktiga politik är den nuvarande
ställningen ett alldeles naturligt resultat. Likväl vet man
ännu i denna stund ej bättre råd mot det norska
programmet än ett ofantligt hojtande i den ministeriella
pressen och eländigt vanmäktiga intriger i Första
kammarens kulisser.
Om ock en del godt folk finnes, som lefver i den
tron, att Norges statsmakt på något hemlighetsfullt sätt
afhändt sig rätt att ordna Norges förhållanden såsom
själfständig stat, borde det dock icke vara alldeles obekant,
nytt och öfverraskande för svenska öron, att det i själfva
verket icke förhåller sig så.
Då *
+
I en år 1863 utgifven skrift om Föreningen mellan
Sverige och Norge har professor Rydin visat,
att hvartdera af de Förenade rikena, Norge lika fullt
som Sverige, äger själfständighet, hvilken för hvartdera
riket inbegriper statssuveränitet, och att Norges
själfständighet är ett af unionen oberoende faktum,
att den ömsesidigt erkända själfständigheten innebär
båda staternas likställighet i föreningen,
att hvarje anspråk på företräde för det ena riket
måste, för att kunna göras gällande, styrkas genom
uppvisande af något laga kraft ägande föreningsvillkor, som
stadgat afvikelse från den allmänna regeln,
att jämlikhetens erkännande såsom föreningens
grundval ådagalägges såväl af föreningsfrågans behandling vid
1815 års riksdag som af riksakten, i hvilken intet
stadgande kan uppvisas, som afviker från denna grundsats,”
+ Att stadgandena i § 7 om interimsregeringens säte i Stockholm
och om utrikesministerns befattning med vissa hos interimsregering
förekommande gemensamhetsärenden, hvilka stadganden icke äga
någon betydelse under reguljära förhållanden, då regeringsmakten
utöfvas af konungen, icke innebära någon afvikelse från
jämlikhetsgrundsatsen, har Rydin tydligen visat (8. 243), och Aschehoug är af
samma mening (II, 1: 118),
20, — Adolf Hedin. IL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
