Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionsupplösningens förhistoria - Data och fakta om unionspolitiken från 1814 till 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323 ADOLF HEDIN
frågan uppvuxit på sätt och af anledningar, som längre
fram skola påvisas.
Örlogsflaggan hade, såsom redan är nämndt, år 1815
blifvit anordnad på ett sätt, som ingalunda stod i
öfverensstämmelse med föreskriften i § 111 af Norges grundlag,
ity att den ej blef en »unionsflagga», utan den svenska
flaggan med tillsats af rödt och hvitt i öfversta hörnet.
Att detta påbud väckte missnöje i Norge, är ju lätt att
förstå; det lär äfven till en början icke ha upptagits rätt
väl i Sverige.
Genom konung Oscar I:s resolution den 20 juni
1844 fick örloggsflaggan — hvartdera rikets flagga försedd
med unionsmärke — en från likställighetens synpunkt
tillfredsställande beskaffenhet, ett i Norge länge hyst,
berättigadt önskemål uppfylldes, och en giltig anledning till
missnöje aflägsnades. Men då den af Karl XIV Johan
1821 och 1838 godkända handelsflaggan numera också
skulle bära unionsmärket, hvilket förordnades utan
stortingets medverkan, så lades därigenom grunden till den
senare flaggfrågan. Belåtenheten med den nya
anordningen af örlogsflaggan förebyggde icke helt och hållet, om
den ock mildrade och öfverskylde, missbelåtenheten med
denna tillsats i 1821 års handelsflagga, hvilken i hög grad
hade vunnit nationens tillgifvenhet. Stortingets
protokollkommitté år 1845 påpekade, att flaggan ej hörde under
konungens uteslutande bestämmanderätt, och antydde, att
åtgärden ej kunde anses för mer än provisorisk.
Emellertid bör här observeras, att konung Oscar I:s
resolution rörande handelsflaggan icke var ett tvångsbud
med den påföljd för öfverträdelse, att handelsfartyg, som
ej för flagga med unionsmärke, skall »anhållas af de k.
krigsfartygens chefer». Resolutionen säger blott, att
handelsfartygen »böra» begagna den nya flaggan, för att
i utländsk hamn kunna erhålla skydd och bistånd af de
förenade rikenas sändebud och handelsagenter. Det stod
sålunda hvarje norskt handelsfartyg fritt, såsom enligt
1838 års resolution, att på alla haf begagna 1821 års
flagga.
I Sverige väckte 1844 års flaggreform på flera håll
verklig förbittring. Bland vittnesbörden om den harm,
hvarmed »sillsalaten» hälsades, kan nämnas det numera
nästan bortglömda, men då mycket uppseendeväckande
tilltaget af den svenske chefen för en svensk och norsk
eskader att trotsa K. m:ts order att i Gibraltar, där
krigsfartyg från flera stater voro samlade med anledning af
franska kriget mot Marocko, hissa och salutera den nya
flaggan. I stället för att åtlyda denna order, lämnade
han Gibraltar, för att först i öppna sjön utföra den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
