Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Hundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundraårsminnet.
(Dagens Nyheter 21 juli 1888—5 maj 1889).
Uti Dauphiné, departementet Isère, ligger ett par
timmars väg söderut från Grenoble slottet Vizille vid en
ström som faller ut i den flod, af hvilken departementet
fått sin benämning. Slottet tillhör af gammalt en familj,
som i vårt århundrade blifvit namnkunnig. Det köptes på
1770-talet af Claude Périer; den nuvarande ägaren är
Casimir Périer, medlem af deputeradekammaren för dép.
de l’’Aube. Den förre mottog med storartad gästfrihet den
politiska församling af femhundra fyrtio representanter af de
tre stånden, som den 21 juli 1788 där samlades till
rådplägning. Den senare för hederspresidiet vid de fester,
som 20, 21 och 22 juli äga rum, i närvaro af franska
republikens president, i Grenoble, Vizille och Romans, för
att fira hundraårsdagen af Dauphinés riksdag i Vizille. Den
21 inviges på en plats mellan slottet och stora landsvägen
en staty — odödligheten — helgad åt detta minne. Man firar
förspelet i Dauphiné till den stora statshvälfning, genom
hvilken Frankrikes folk år 1789 återtog rättigheter, som
hvarken kunna preskriberas eller med bindande kraft
afhändas. Med rätta har André Chénier i den vackra hymn,
han diktade på Rhönes strand den 7 juli 1790, besjungit
revolutionen i Dauphiné såsom frihetens morgonrodnad:
— — — Monts sacrés d ou la France
Vit naitre le soleil avec la liberté!
* *
hå
Eftervärlden vet ej hvad den mest skall förvånas
öfver, när den läser Frankrikes historia under Ludvig
XVI, antingen konungamaktens blindhet, då den ökade de
privilegierade klassernas företräden, eller dessa klassers
dårskap att leka med elden, då de talade om och fordrade
sammankallandet af riksständerna, såsom de där allena
hade makt att bota det sjuka samhällets refvor. När
första ståndet — prästerskapet — som endast bistod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
