Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Hundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 ADOLF HEDIN
frågan: »Hvarför har engelska revolutionen lyckats?» I
denna skrift, som af författaren är ämnad till en indirekt
kritik, i främsta rummet riktad till hans landsmän af 1789
och 1848, läsa vi:
»De engelska reformvännerna, särdeles de politiska»
— i motsats mot de religiösa — »trodde sig icke behöfva
en revolution. Lagar, traditioner, föredömen, landets hela
förflutna historia voro dem kära och heliga; där funno de
stödet för sina anspråk och stadfästelsen på sina idéer.
Det var i den Stora Kartans namn, 1 de många lagars
namn, hvilka sedan fyra århundraden tillbaka bekräftat
henne, som de återfordrade sina rättigheter. Sedan fyra
århundraden hade ej en enda generation gått fram öfver
Englands mark utan att uttala parlamentets namn och
skåda dess åsyn. De stora baronerna och folket,
landtadeln och städernas borgare sammankommo år 1640, ej
för att slitas om nya eröfringar, utan för att återvinna
ett gemensamt arf, för att återtaga gamla, positiva
rättigheter, ej för att fullfölja människotankens kombinationer
och oändliga, men okända rön.»
Så säger Guizot. Men detta vill ju med andra ord
säga att de faktiska förutsättningarna vid begynnelsen af
den engelska statshvälfningen utgjorde rena motsatsen till
dem, från hvilka den franska revolutionen utgick. Guizots
beskrifning är den store historikerns men hans tillämpning
är den förolyckade och allt jämt ohjälpligt förblindade
politikerns och f. d. ministerns. Hvarje hans ord vänder
sig som ett anfallsvapen mot hans eget syfte, och hans
kritik endast rättfärdigar föremålet för hans klander.
sk
När man i Frankrike, vid revolutionens början, sökte
efter gamla frihetstraditioner att knyta de nya önskningarna
till, sökte i det förflutna efter ett tidehvarf af lagbestämda
folkrättigheter att återupplifva, hvart måste man då vända
sig? Man gick århundraden tillbaka, ej blott till Simon
Gaboehes tid i början af femtonde eller Etienne Marcels
i midten af fjortonde seklet — nej längre tillbaka, till den
äldre medeltiden, ja till tiden före den frankiska
invandringen. I riksdagsbesvären, i de historisk-politiska
författarnas skrifter, i tal och tidningsartiklar citeras de
gamla lagarna, medeltidskrönikor och kapitularier. Pierre
Bouquet och andra, som med uråldriga dokument belyst
Frankrikes forntids offentliga rätt, kommo nu till heders
och åberopades. Men äfven med bästa vilja att i de gamla
skrifterna läsa mer än där fanns tjänade försöket till
mycket litet, och den helt naturliga slutföljden af denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
