Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Hundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 387
i Frankrike fanns åtminstone en, om också icke mer än
en, orygglig statsförfattningsbestämmelse, nämligen
tronföljd enligt den saliska lagen. Men detta är en myt —
icke den saliska lagen, men den föreställningen att
arfsföljden till franska kronan hade någonting med saliska
lagen att skaffa.
I detta klagomål, att redan från revolutionens början
den rationalistiska skolan segrade öfver den historiska, synes
det mig omöjligt att upptäcka någon mening, ty ännu
åtminstone har ingen visat hvar det byggnadsmateriel fanns
som den senare, om den fått hållas, skulle hafva användt
till nybyggnaden ; jag finner där ingen mening — såvida jag
ej får antaga att de, som ännu år 1889 jollra efter hvad
Burke och de Maistre sagt, i själfva verket tycka att man
borde hafva lämnat stånden och ståndsprivilegierna till
god del orubbade, att man icke borde hafva stadgat allas
likhet inför lagen. Så menade de, hvilka utgjorde
Montesquieus verkliga skola: Montesquieu var anhängare af
feodal- och prästprivilegierna, om än med någon
moderation, och han var parlementaire i ordets gamla franska
betydelse, ingalunda, såsom mången föreställer sig, i dess
engelska mening. Hos Montesquieu hade Burke gått i
lära, men lärarens sans hade intet fäste i en af
hallucinationer belägrad själ. Som Montesquieu tänkte preussiske
statsministern von Hertzberg, hvilken i en föreläsning i
Berlins vetenskapsakademi 1791 beklagade att
nationalförsamlingen alldeles afskaffat börds- och ståndsskillnaden,
hvilken, sade han, vore nödvändig för att »förbereda
människorna till fäderneslandets tjänst», och ogillade att man
för långt utsträckt människorättigheterna. Detta kan man
ju fatta och förstå. Men den, som håller före att just
störtandet af privilegiiväsendet var en af revolutionens
väsentliga uppgifter, den inser icke huru de som prisa
den delen af nationalförsamlingens verk kunna räkna henne
till smälek att hon ej gick historiskt utan rationellt till
väga, om nu dessa ord skola beteckna motsatser. I själfva
verket är det denna anklagelse som förtjänar att kallas
»abstrakt» — för att ej säga meningslös.
Ingenstädes visar sig själfmotsägelsen mera påfallande
än hos den namnkunnige historieskrifvaren och
statsmannen Guizot. Sedan han till sin stora öfverraskning
lyckligt och väl fått februarirevolutionen till stånd och i
ett par år haft en af statsmannavärf ostörd ledighet att
betrakta denna nya revolutions följder och den politiska
brand, som flög fram öfver en stor del af Europas länder,
fann han sig manad att förehålla sin samtid en spegel af
Englands två revolutioner i sjuttonde seklet. Han skref
år 1850 den tänkvärda afhandling, i hvilken han besvarar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
